Bonjour eller buongiorno som jag borde skriva med tanke på mitt modersmål =) men för mig låter inte italienska så exotisk av naturliga skäl … Född och uppvuxen med detta vackra språk <3
Just nu är jag på Landvetter och väntar på att få checka in då jag skall tillbringa ett par dagar i vår vackra huvudstad.
Tyvärr har min mobil börjat krångla …
Hör inte när SMS kommer och ibland går telefonsvararen på om man ringer så den är långt ifrån pålitlig just nu vilket innebär lite av en stress för mig. Anledningen är att min underbara dotter är inne i en sådan fas i livet då hon skall ha kontroll över sin mamma och svarar jag inte så blir hon väldigt orolig och då betoning på Väldigt …
Har ni också barn i 12 årsåldern och känner igen detta? Jag minns att jag själv hade en period som kantades av många tankar kring livet och döden men när jag kommer hem från Stockholm skall Nicole och jag öva oss på att inte svara eller messa tillbaka på direkten för man behöver inte tro att något hemskt har hänt bara för att man inte kan skicka tillbaka något på direkten.
Hur gjorde vi innan mobiltelefonerna? Är det inte rätt så otroligt hur dessa små teknologi prylar påverkar vår vardag på gott och ont?
Igår kväll när lillan och jag låg i sängen och pratade (älskar de ögonblicken) så berättade hon om tankarna och oron över framtiden, om att bli vuxen, om bland annat tankarna om att ej klara sig ekonomiskt… Svarade att ”Nicole, jag är snart 43 år och har exakt samma tankar” så vissa av oss får leva med dem.
Hur förklarar man livet och döden? Hur förklarar man att en viss dos av oro är normal men oron kan vara inriktad mot olika föremål beroende på vilka vi är, på vår historia och på våra livssituationer. Vissa är oroliga för ekonomin, andra för vad andra tycker om dem, andra oroar sig för sjukdomar och andra för ngt helt annat.
Jag hoppas nu att min mobil inte krånglar allt för mycket dessa tre dagar för vill inte känna mig som en tonåring vars förälder är orolig över henne. Motsatsroller som jag skall påminna henne längre fram i livet när jag kommer att sitta uppe på nätterna tills jag hör att hon har kommit hem. Av någon anledning misstänker jag att hon kommer inte att göra mig ”orolig i onödan” då hon själv har upplevt den känsla som kan finna sig när man inte riktigt vet.
Vill avslutningsvis innan flyget går tacka Nicoles farmor för denna underbara present, en nyckelring som jag såg och som jag blev förälskad i. Kan inte låta bli att ha en barnslig längtan till vissa små figurer så nu fick jag den av snälla Kerstin. TACK! Världens sötaste nyckelring har jag!
Ooops! Lite damm på den söta nosen såg jag nu =)
