Vår personlighet – arv eller miljö?

Under livet får vi ofta frågan om vilka vi är, speciellt i en tid där dejtingappar finns och där intresset kanske väcks först av en bild (yta) för att sedan kanske fortsätta genom olika frågor kring ”vem är jag”.

För min del tycker jag att den typen av frågor är otroligt tråkiga att besvara men tycker dock att det är väldigt intressant att läsa forskning om vår personlighet. Vem är vi egentligen och är vi en produkt av arv eller miljö?

Anders Hansen har nyligen kommit ut med en ny serie som just handlar om personlighet, två avsnitt finns på SVT HÄR.

Jag <3

Det bästa sättet för att studera personligheten utifrån arv och miljö frågan är att jämföra enäggstvillingar som har samma arv men som kanske har blivit adopterade av två olika familjer och i det kanske uppvuxna i två totalt olika uppväxtsmiljöer. I programmet tar Anders upp just vad dessa studier har kommit fram till. Enäggstvillingar är väldigt lika men är inga kopior av varandra.

Det intressanta är att vår personlighet sägs bestämmas 50% av vår DNA (enligt forskare). DNA är alltså den främsta systematiska drivkraften för vilka vi blir som individer då vi ärver ca 50% av våra personligheter. De andra 50% verkar inte bero på den miljö som vi växer upp i men av den unika miljön, dvs. hur vi upplever den.

Miljöfaktorerna beror mest på slumpen enligt dessa studier och det är inte föräldrarna som formar oss som man kanske tidigare trodde men det är slumpen som gör det. Föräldrar är självklart viktiga men de förändrar inget.

VIktigt dock att påpeka att föräldrarnas begränsade roll för ens personlighet bygger på att man har haft en normal uppväxt. Har man däremot vuxit upp under svåra förhållanden med diverse olika trauma då påverkar familjemiljön vår framtida personlighet men just det tror jag att ingen ifrågasätter.

I programmet får vi även träffa Brian Little som är lite av en expert gällande detta fält inom psykologin. HÄR kan du se honom när han pratar på Ted Talk. Har tidigare tipsat om att se den, över 18 miljoner människor har det och jag är en av de.

”Shhh … I´m daydreaming” …

Vad vore livet utan lite glitter och dagdrömmeri? Denna guldiga och glittriga take away mugg fick jag av min dotter i Julklapp för det stod lite mitt namn på den tycker jag nog allt och så är den köpt i Paris så bara det liksom …

Idag fick jag en underbar och kanske lite träffande present av min kollega Camilla. Denna underbara lilla skylt ”Shhh… I`m daydreaming” som numera får pryda min arbetsplats för visst är det ibland skönt att gå in i sin lilla bubbla och just”dagdrömma” :)

Tyvärr tycker jag att mina drömmar har blivit färre med åren då många är ändå kopplade till vissa möjligheter/alternativ som inte är möjliga så när jag dagdrömmer är jag definitivt glad över det, ser det som något sunt att göra, som ett salutogent förhållningssätt inför framtiden <3

När jag var tonåring drömde jag om att gifta mig med Don Johnson (ni vet Sonny i ”Miami Vice”), jag har drömt om att ha en papillon kennel men min enda tik fick bara en enda valp, jag har drömt om att skriva en bok, att ha en röd stuga med vita knutar vid en sjö, att bli bjuden till Paris bara för att äta franskt (Blake Carrington gjorde det för Krystal i Dynasty) :) men jag har även drömt om att vinna en Oscar bara för att få stå på scenen och ”tacka någon”, att bli grym på tennis, att göra en skillnad för någon och att sova på en strand under en stjärnhimmel.

Som ni kanske vet så är jag fikavärd för Äldrekontakten och en av de äldre damerna som har varit hos mig hade drömmen om att åka luftballong vilket hon gjorde som 95åring. Gissar att det innebär att det aldrig är för sent … vilket påminner mig att jag ändå kanske ska skicka ett meddelande till Don Johnson. Vem vet? :)

När en vän gör mig glad …

Tack snälla till er som har saknat mig här i bloggen men jag lever och ska definitivt inte sluta blogga helt och hållet även om jag inte kommer att göra det dagligen då jag känner att mitt liv är inte så spännande och det som kanske är något spännande med det håller jag privat. En liten dilemma :)

Adderar man att jag inte gillar att laga mat och därför kan inte blogga om recept, att jag känner mig lite obekväm att be andra fota mig eller att jag själv fotar andra så fort jag är någonstans så gör allt detta inte mig till någon bra bloggerska :)

Slutet på februari nu. Vi är nog många som känner oss lite energilösa efter en regnig sommar och en lång vinter men ”snart” får vi lägga ifrån oss vinterjackorna och ta fram åtminstone lite vårkläder. Har typ 3 vitaminburkar just nu men de fungerar sådär tycker jag.

Bilden nedan är från förra sommaren då jag åkte till Marbella för att fira min väninna Mikaela som fyllde 35 år!

Pratade för en stund sedan med henne och blev så glad när hon sa att det bästa med att prata med mig är att jag säger vad jag tycker vilket gör att när hon ställer en fråga får hon ett ärligt svar.

Funderade lite kring detta en stund senare och insåg nog att jag har lärt mig under åren att det är långt ifrån alla vänner jag har som vill verkligen höra vad jag tycker. Alldeles för ofta vill människor bara få bekräftat av sina vänner att de har tänkt eller agerat rätt i olika situationer vilket leder till att de vänskapen är inte lika djupa eller tillåtande som vissa andra. Vill du läsa en fantastisk bok om just vänskap läs den som heter just ”vänskap” av italienske sociologen Francesco Alberoni.

Man vill självklart inte få en vän att bli upprörd bara för att man kanske tycker att hon/han har tänkt eller agerat egoistiskt när hon/han ventilerar sina tankar. Vänskaper är väldigt bräckliga relationer där fel ord eller fel tolkning av vad du säger kan innebära slutet med den trots att den kanske har pågått i flera år <3

Av den anledning blev jag glad över Mikkans ord som jag har känt i många år och trots våra olikheter förutom åldern så vet jag att hon kan hantera ett ärligt svar när jag får frågan <3 Värna lite extra om de vänskaper <3

Alla Hjärtans dag …

Orden nedan skrev jag för 12 år sedan påminde Facebook mig om så med exakt samma ord önskar jag er en underbar Alla Hjärtans dag. Hade självklart kunnat utveckla lite mer då en hel del har hänt under dessa 12 åren men låter den vara så som den var när jag skrev den. Själv får jag imorgon fira med min katt men det är helt ok det med även om hon inte köper rosor till mig …:)

Bilden är från förra sommaren …

”Innerst inne är jag en romantisk själ som vill tro på den sanna kärleken trots den cynism jag känner för ”de levde lyckliga i alla sina dagar”.

Jag har upplevt kärlek vid första ögonkast och jag har upplevt fjärilarna i magen, den oron som man inte kan beskriva minuterna innan en träff, stått framför spegeln och provat alla olika läppglans jag hade med olika toner som dock såg exakt likadana ut, jag har låtsat att jag var vaken mitt i natten, jag har låtsat att sova, jag har suttit i chocktillstånd en gång för många år sedan när någon jag gillade frågade en gemensam vän efter mitt telefon nummer och jag ville inte lämna min lägenhet tills han hade ringt.

Jag har somnat på en axel under en skolresa, vaknat och känt att jag hade torkat saliv som hade runnit ur min mun av den goda sömnen på den axel som älskade mig.

Jag har skrivit, fokuserat, visualiserat, trott, blivit besviken, hoppats, lämnat, blivit lämnad, sårat och blivit sårad.

Jag har känt mig som en liten flicka och som en mogen kvinna, jag har varit den oskyldiga flickan som blev röd av en hand på benet och jag har varit den mogna självsäkra kvinnan som vetat vad hon ville.

Jag har känt att någon har varit det viktigaste i mitt liv, att min värld kretsade kring honom och jag har känt att hela jag skulle gå sönder i 1000 bitar om han skulle sluta älska mig.

Jag har tolkat, försökt förstå och inte förstått. Jag har pratat, skrivit och inte blivit förstådd.

Jag har varit ärlig och jag har ljugit. Jag har gått och lagt mig med insikten att jag inte skulle drömma något då mitt liv var redan en dröm och jag har gått och lagt mig och varit rädd för de mardrömmarna som jag visste skulle komma.

Jag har suttit på en trappa och stulit en kyss, jag har suttit i famnen i soffan och hört honom berätta en saga, jag har ljugit om en intervju för skolan för en träff och jag har blivit överraskad på alla möjliga sätt.

Jag har vaknat med en arm kring mig, av två ögon som tittade på mig.

Jag har kommit till en station och missat ett tåg då jag trodde att jag var någon annanstans men mina ögon glittrade av kärlek och log åt detta då mannen bakom kassan frågade mig om jag var kär …

Jag har legat på en klippa och frusit och jag har legat på en strand och tittat på stjärnorna, jag har fått honom att känna sig som den lyckligaste mannen i livet och jag har fått honom att känna sig som den ensammaste mannen i livet. Jag har öppnat mig och jag har slutit mig, jag har öppnat upp min lilla osynliga barriär och jag har gömt mig bakom den av rädsla.

Jag har sett honom gråta och känt hans smärta utan att kunna göra något, han har sett mig gråta utan att kunna göra något.

Jag har skrivit kärleksbrev och jag har öppnat kärleksbrev, läst orden, skrattat och gråtit över de känslorna som någon kände för mig och för de känslorna jag kände för någon.

L`amore …

Till er alla som upplever den njut av den, till oss alla som ännu inte har träffat honom/henne så får vi njuta av insikten om de roliga möten som väntar. Att kyssa några grodor på vägen är ju trots allt lite trevligt ändå :)

Honom är här alla de som jag har känt kärlek för, honom är alla de som har gett mig historier att minnas, upplevelser av mänskliga möten, honom är han som var men som inte är, han som har gett mig emotioner …

emotioner som jag låser in i mitt hjärta och vars historier finns där skrivna.”

Önskar Alla en underbar Alla <3 Dag !

Lite frånvaro från sociala medier …

Jag behöver semester, jag behöver en vecka på ett all inklusive hotel där jag bara kan ligga på en solstol, läsa pocketböcker, dricka ljuvliga drinkar i pastellfärger, känna trygghet och se fram emot framtiden. Mycket begärt? :)

I september ska jag dock börja på något spännande som förhoppningsvis öppnar vissa dörrar <3

Känner mig helt enkelt lite dränerad på energi, stressad och trött. Vad gör jag då?

Går till bästa Ann-LouiseKlinik Villastan och trollar bort lite av den tröttheten som syns i ansiktet. Jag vet att jag inte är ensam om att tycka om botox men jösses vad jag älskar de där sticken …

Ni får ursäkta att jag inte är så aktiv just nu men jag lever och önskar er en underbar söndag <3

Tips på Alla Hjärtans dag presenter till din fd …

För några dagar sedan skrev jag om idén ett katthem hem för att kunna sterilisera fler hemlösa katter. För 50 dollar får du möjligheten att döpa en steriliserad katt efter din fd.

En rätt så gullig idé med glimten i ögat som ändå bidrar med något gott men nu har en djurpark har gått ut med att du kan döpa en av kackerlackorna med namnet på ditt ex. Inte lika gulligt kan jag tycka men HÄR kan du läsa mer om detta ifall att du vill ge din fd en ovanlig present.

Jag kan lugna mina ex att inga kackerlackor kommer att gå runt med en lapp med deras namn på :)

Ska tilläggas att jag hade aldrig gett namnet Alex till just en kackerlacka då det är namnet på min första kärlek i Italien. Det räckte att våra ögon möttes den där sommaren vid adriatiska havet när jag var 17 och det var kärlek vid första ögonkastet om man nu tror på det. Jag har åtminstone fått uppleva det och det var en otrolig häftig upplevelse <3

I all sin enkelhet …

Lite smått träningsvärk denna söndag och passar på att gosa ner mig under täcket innan jag måste iväg.

Igår hade jag Magdalena och Ann-Louise på lite enkel middag här hemma och det blev en mysig lördag kväll med kvinnor som lyfter varandra.

Hade köpt små mini askar med handgjorda chokladpraliner med Alla Hjärtans dag tema till mina två gäster. Ann-Louise ska till Australien den dagen med bland annat sin pojkvän (inte alls avis :) så hon får ta med sig de på flygresan :)

Glömde så klart att fota maten som min dotter engagerade sig i och väninnorna men mysigt hade vi.

Idag hade jag verkligen velat ligga kvar i sängen då det regnar ute och är en riktig ”sitta inne väder” men ska iväg och jobba 13-19 så ska nu gosa ner mig under täcket en stund och njuta åtminstone ett par timmar innan det är dags …

Önskar dig en underbar söndag <3

Lite smått om mig …

Född och uppvuxen i staden Bologna i Italien där jag bodde i 20 år. Mamma svenska, pappa italienare (som bor i himlen), min lilla syster Melissa (7 år yngre) bor i Bologna med mina syskonbarn och har nyligen funnit åter kärleken. Så glad för hennes skull <3

Angående min lilla ”fobi” som jag beskrev på bilden ovan gillar jag inte fötter och därför gillar jag självklart inte icke vårdande sådana. På sommaren kan jag inte annat än att titta på hälarna på människor i sandaler/flippisar. Pedicure rekommenderas i många fall :) Har även svårt för människor som smaskar när de äter eller som slickar sig på fingren under lunchen/middag (fler än du tror som gör det :)

När det gäller musik så gillar jag Kenny Rogers, John Denver men självklart även lite mer ”modernare musik” samt de italienska låtarna som förflyttar mig tillbaka i tiden till då jag bodde där i min barndom och ungdom.

Älskar vissa märkesväskor men går oftast utan så mer en grej jag har än en egentlig behov. Lite av en kvinnlig grej som delas inte av alla men nog av många som dock förhoppningsvis är kanske mer flitiga i sin användning av de. Har dock sett en Celine väska som jag bara ”måste ha” …

Denim och vit t-shirt/vit skjorta och vita sneakers är vad jag trivs nog bäst i … Viktigt dock att de vita sneakers är vita så varje år köper jag ett par nya Superga i vit skinn. Har aldrig varit den där tjejen/kvinna som trippar runt i högklackade skor även om jag lovar mig själv att bli lite mer av det ibland, dock med dåligt resultat.

Gillar vintriga miljöer men kan inte åka skidor och därför väljer jag ofta och gärna semestrar till städer (gillar lite kultur) eller att bara njuta av att ligga i skuggan och läsa böcker.

Aldrig varit en festprinsessa och lär nog aldrig bli det heller. Gillar att sitta och prata i mindre sällskap men ogillar stora fester då det där kallpratet (att prata om ingenting) tråkar ut mig.

Är mer introvert än extrovert. Kan självklart agera socialt men behöver min ensamma tid för att ladda batterier.

Är ingen finsmakare, älskar italiensk pizza och hade nog kunna äta det 3 ggr i veckan om jag hade kunnat. En mysig trattoria väljer jag framför en Michelin restaurang. Förutom det vattnas det i munnen av gnocchi al pomodoro och tortellini in brodo, självklart ska de ätas i Bologna med en massa parmesanost. För övrigt älskar jag kapris och som godis väljer jag sötlakrits trots att jag ska undvika för mycket av det då jag har högt blodtryck.

Har alltid önskat mig att lära mig spela tennis men som vuxen är det bara privatlektioner som gäller om jag nu inte får ingå i ett barngrupp :) Drömresan går fortfarande till Montana (undrar om jag kommer dit någon dag) men har förhoppningen att nästa februari tillsammans med min väninna möta upp våra döttrar på Bali då de ska ut och resa efter Jul i 3-4 månader.

Är nog svår (omöjlig tycker många) att dejta då jag tappar snabbt intresset, hör inte av mig och har kanske inte den där romantiska bilden av ett förhållande, lite cynisk helt enkelt gällande den delen av livet som många längtar efter samtidigt som jag har svårt att kompromissa efter att ha bott själv så länge som jag har. Hoppas dock att någon kan få mig på fall en dag för vill helst inte vara själv resten av mitt liv :

När jag bodde i Italien var jag med det italienska Civilförsvaret med min hund, Jack en Groenendal som sedan fick vara i karantän här i Sverige i 4 månader innan jag fick hämta honom. Hade aldrig flyttat utan honom.

Lite små fakta om mig innan jag nu ska faktiskt sova, den där fredagströttheten är rätt så skön när man väl ligger i sin säng och kommer du på någon fråga så är du välkommen att ställa den.

Buonanotte <3

Gapiga barn på restaurang? …

Jag pratar så klart inte för alla i min ålder men tror att många som själva har kommit över den där bebis/barn perioden och har vuxna barn uppskattar semestrar utan gapande och skrikande barn, vilket man kan idag undvika då vissa hotel faktiskt förbjuder mindre barn.

Men hur ser det ut på restaurangen? Försöker tänka om jag själv har vid något tillfälle känt en stor irritation över barn som springer, ropar och ropar (nej, alla barn gör inte det så klart) men tycker nog inte att det är så vanligt även om jag själv ibland har nästan velat gå fram till föräldrarna för att be de ha lite koll på sitt barn.

När man går på restaurang ingår liksom rätten av att kunna få möjligheten att njuta av en lugn kväll men den personen man går ut och äter med. Vi vet samtidigt svårigheterna med att kanske hålla barnen lugna i 3 timmar om man är ute men många är till gränsen av oförskämda när föräldrarna till barnen kanske inte tar hänsyn att de inte är själva på restaurangen och att gästerna betalar för den där lilla lyxen av en middag utanför sitt egna hem.

En restaurang, Toccoa Riverside i Georgia har nu tagit ”lagen i egna händer” och hittat det de tror är en lösning på problemet. De debiterar helt enkelt föräldrarna till barnen som inte kan uppföra sig inom rimliga krav med 50 dollar extra. Självklart har detta provocerande beslut lett till många upprörande röster men även till sådana som tycker att de gör helt rätt.

Vad tror du? Går jag på middag på kvällstid så finns nog den där förväntningen att jag ska komma till en trevlig miljö där föräldrarna har uppfostrat sina barn eller uppfostrar de där och då men ska de betala extra för detta? Själv hade jag nog begärt en doggy bag och gått hem men vad hade du gjort och vad tycker du om beslutet som denna restaurang har tagit?

Hittade ingen ny bild från en middag så får använda denna nedan som togs i somras. Här firade vi Mikkan, 35 år och jag hade kunnat vara deras mamma, haha!

Imorgon ska två väninnor komma på middag och jag är ingen kock direkt så gissar att min morgondag kommer att se ut ungefärligen som bilden nedan. Kände mig nämligen träffad och log när jag såg den just pga. igenkänning :)

Love at first sight?

Från tidskriften ”The Economist” tar upp ett ämne som är lite extra aktuell nu när Alla Hjärtans dag närmar sig.

Tror du på kärlek vid första ögonkastet? Jag har upplevt det en enda gång som 16åring då jag var på semester med en väninna vid adriatiska havet. En bil med två killar stannade oss och när jag mötte ögonen på han som körde och han log mot mig då smälte jag. Jag blev förälskad på 1/2 minut …

Har du någonsin upplevt den där kärleken vid första ögonkastet? Kan man kalla den där plötsliga kemin/attraktion för kärlek även om det sedan myntar ut till just det? Tror du att det kan hända eller hur går dina tankar kring detta?