Igår skrev jag att oftast är födelsedagar en dag då jag känner mig ledsen, ibland gråter jag men det finns anledningar till det som jag är högst medveten om. Jag vet, ni vet inte …
Att känna sorg? Bättre att ignorera det eller förvandla det till ett motiverande inlägg/quote på instagram, annars kan det ses som ett personligt misslyckande. Alla dessa år där många ”låtsas” att allt alltid är bra. ”Äntligen 53?” Nej, tack. Kommer nog att uttala orden på ett annat sätt :)
Gammal bild men en favorit …
I en värld där sociala media har bestämt sig för att obekväma känslor blivit som en accessoar, en sorts pryl som bara kan tas fram om de ger likes. Låt aldrig någon se oss med en mindre optimistisk blick. Så här är vi fångade i positivismens mantra till varje pris. Vi förväntas se alltid det positiva i allt, se glaset halvfullt än halvtomt, vara motståndskraftiga, proaktiva, motiverande. Och om vi släpper en liten ”suck” är det endast och enbart för att vi är svaga.
Vi är idag så bombarderande med positivt tänkande och affirmationer att det i slutändan är som om det finns enbart ”bra känslor” och ”dåliga” sådana. Jag tycker självklart att optimism är fantastisk men besattheten av att framstå som ”vinnande” även inför vår sårbarhet gör oss ibland till känslomässiga robotar. Sorg handlar inte om ett tillverkningsfel, saker har faktiskt inträffat i livet för att man upplever grief, det ingår i att vara människa. Vissa får bara tyvärr uppleva mer sorg och traumatiska händelser än andra.
Istället för att försöka verka perfekt och påstå att jag är överlycklig att bli äldre och vara nöjd med livet så tar jag mig rättigheten att faktiskt påstå att jag inte riktigt är det 100% <3 Tacksam för mycket men sorg för vissa saker och det är en sådan jag alltid kommer att ha, att behöva leva med.
Känslorna kring just födelsedagar och andra högtider har jag svårt att ändra på men i år agerar jag för att det ska bli en bra dag och är i en bra flow där jag känner mig rätt så nöjd <3 Det har jag att tacka de som hjälper mig på olika sätt och framförallt mig själv som faktiskt just agerar genom olika val.
Det har gått 13 år sedan den dagen jag fyllde 40. Då grät jag en hel middag men av lycka så till alla er som var med då, tack <3 Var så otroligt sårbar just då och så tacksam för var och en av er som firade den dagen med mig. Kommer aldrig att glömma även om jag inte har kontakt med vissa av er <3
Apropå ålder sa jag precis till en kollega med en viss bebisröst ”vill ha den här jackan” (finns en jacka som jag bara måste ha nämligen :) och hennes svar var ”har svårt att se att du blir 53”. Haha! Är som en liten bebis ibland (regression är ju trots allt en välkänd försvarsmekanism), erkänner det och älskar den sidan av mig :)
