Att vittna om vem/vad man har sett …

Lovar att det är sista gången på åtminstone några dagar som jag skriver ett inlägg som har något med vad vi har gått igenom på föreläsningarna i skolan men ärligt så har jag inget annat att blogga om =)

Varken tagit några kort eller gjort något glamouröst eller spännande men har lyssnat på något så spännande som svårigheterna med att vara och förhöra vittnen.

För många år sedan (typ 15 år tror jag ca) bodde jag med Nicoles pappa i en lägenhet här i stan som hade en innegård som de flesta gick in till för att sedan gå vidare till sina respektive lägenheter. Då alla satt ute på sommaren så visste man vem alla som bodde där var, vissa umgicks man mycket med, andra mindre med. En dag när jag var på väg till dåvarande lägenhet mötte jag precis vid dörren till innegården en kille som jag reagerade på då han var i 25-30 års åldern, såg någorlunda bra ut (undrade vem han hade varit och “hälsat på”) men det som stack ut med honom var att han hade en jacka som var senapsgul, en rätt så ovanlig färg här i Sverige där de flesta vågar sig inte på vissa färger.

En stund senare fick jag reda på att han hade gått in en lägenhet och tagit en plånbok som låg i hallen. Jag hade alltså sett “gärningsmannen” vilket jag självklart berättade då Lars-Ove, som blev rånad hann se lite av honom innan han sprang iväg och vi kunde konstatera att det var han jag hade mött. Det tog några månader innan polisen bad mig komma till polisstationen för att titta på några kort där en av personerna var den som polisen misstänkte medan övriga var distraktorer, dvs. oskyldiga män.

Jag minns att jag tittade på bilderna men den som såg mest lik ut den killen jag mötte den dagen hade på bilden en kortare frisyr vilket självklart inte riktigt underlättade mitt val. Till slut pekade jag dock på “honom” med orden “Jag kan inte säga att det är just han men bland dessa kort så är det han”. Självklart hände inget mer då jag som vittne var osäker vilket jag var väldigt tydlig med men minns även att en av poliserna sa till mig “det är han vi tror har gjort det” vilket gjorde att jag kände mig lite “duktig” i att åtminstone pekat i sammanhanget på “rätt” person.

Mitt svar till poliserna visade dock på ett medvetande som kanske inte alla har när de utsatts eller blir vittne till något som är emotionellt påfrestande och där panik uppstår.

På föreläsningen idag fick vi se den berömda bilden på vittneskonfrontationen där Lisbet Palme pekar ut Christer Pettersson, nr 7, som mannen som hade skjutit Olof Palme. Hon får, en stund före konfrontationen veta att mannen polisen tror är den skyldige är missbrukare och utpekandet består av att hon ­säger ”Ja, man ser ju vem som är alkoholist”

konfrontation_1986_54bb8bbc9606ee3bfe9d25d6

På bilden ovan som är svart vit syns inte detaljer som att Christer Petterssons hud var mer röd än övriga (något man förknippar med missbrukare) och lägg märke till att Christer Pettersson är den ende som har tennisskor på sig. Sådana utmärkande detaljer gör att han kan ha blivit utpekat just för att han såg som mest ovårdad ut bland övriga och inte pga. att hon egentligen känner igen hans ansikte.

Det är alltså viktigt vid en vittneskonfrontation att se till att de män/kvinnor på bilderna (idag används i Sverige just kort) man visar upp har samma typ av utseende för att tillförlitligheten skall vara så stor som möjlig.

Vi gick igenom en hel del kring problematiken med vittneskonfrontationer, hur vårt minne påverkas av vad vi ser och om av vad vi hör från andra och självklart finns det otroligt mycket att läsa om kring detta om man är intresserad. Själv har jag en hel del kurslitteratur att läsa kring ämnet så jag börjar med det. När jag googlade runt ser det ut som att BBC har gjort en experiment kring detta men kan inte se avsnittet (om du hittar en fungerande länk till den) får du gärna tipsa. HÄR kan du iaf. läsa om den, en sådan experiment hade nog inte varit tillåtet att iscensätta här i Sverige av helt etiska skäl men misstänker att den är rätt så intressant att titta på om man kan komma åt den.

Imorgon är jag i butiken 10-15 men efter det blir det bara att komma hem, lämna Knut för att sedan gå på en massa roligheter för en väninna har fyllt 50 och det firar hon genom en heldag (övriga börjar redan vid 12) med aktiviteter, lugna sådana då man skall komma i samma klädsel som man skall ha på kvällen så frågan jag har att ta ställning till är: Vad skall jag ha på mig????

 

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *