Tryggheten, en känslomässig fasad?

Snart läggdags a casa Castellari men Nicole håller på och tittar lite på en serie och jag har läst nyheter via nätet.

Är det bara jag som tycker att denna sommar har kantats av fler våldsdåd? Bara en känsla?

Vad hände egentligen på Ikea? Två oskyldiga människor som befann sig på fel plats vid fel tidpunkt?

Som en vän skrev, de kanske såg att männen “snattade något” och det hela blev något som inte var menat från första början? Tragiskt och så orättvist som det ofta är dessvärre.

Två unga tjejer har blivit mördade, en på väg från sitt sommarjobb och den andra när hon skulle ute och löpa.

Vad händer egentligen? Kan vi egentligen vara/känna oss trygga någon gång?

Å andra sidan kan man inte leva med den konstanta rädslan om att något kan hända oss & nära/kära när som helst, var som helst. Det vore inte heller sunt.

Ovanliga mord som anses just ovanliga för att de inte följer statistiken som säger att i de flesta fallen känner offren gärningsmannen. Att vara på fel plats vid fel tidpunkt verkar ha varit ett avgörande faktor och en skrämmande sådan.

Tankarna går till familjerna, vännerna och alla de som drabbats men även vi påverkas då vi blir mer och mer medvetna om att tryggheten är ibland bara en fasad. Hur många gånger har jag inte gått och power walkat själv tidiga morgon på ställen där jag har varit mer eller mindre själv?

Det som gjorde att jag slutade med detta var en händelse som jag fortfarande idag ej vet hur allvarlig den hade kunnat vara men i några sekunder kände jag hur paniken tog över min kropp och tankarna var “nu är det kört” …

Jag var ute och gick en tidig söndag morgon och var nära S. Sigfrid kyrkogården när jag såg en bil sakta ner några hundra meter ifrån mig.

I bilen satt två killar eller män med var sin luva på, ni vet sådana som rånare har ofta på sig på film och när jag såg de så visste jag att något hemskt kunde ha där ha förändrat mitt liv.

Jag började då istället låtsas vinka mot någon som ej fanns och bilen körde sakta förbi mig …

Jag har ingen aning om något hade kunnat hända men mina sinnen var på helspänn och jag kan inte tänka mig att ha misstolkat så fel. Å andra sidan så vet jag inte och det är jag väldigt tacksam för.

Har alltid varit väldigt orädd av mig men just då fick jag mig en tankeställare, en viktig sådan …

Efter stängning gick Nicole och jag till Annelundsparken med Knut och regnet som präglade morgonen hade lämnat plats till en solig och varm kväll.

DSC_0715

Vi ringde för en stund sedan till Italien då min systerdotter Matilde fyller år idag och när hon sa “ciao zia Michela” då var jag på väg att smälta och när hon frågade Nicole “come va?” på italienska och Nicole svarade “bene” på italienska (sa till henne svaret) då kände jag ännu mer den där önskan om att vara där för att fira tillsammans <3

Vi fick istället nöja oss med telefonen (förstår fortfarande inte hur min röst och ord som jag säger här i Sverige kan höras direkt i  luren i Italien =) som är ett fantastiskt verktyg.  Vi måste skaffa skype så klart också … Lite oteknisk och efter när det gäller allt sånt =)

Ja, nu skall vi lägga oss här hemma och önskar dig godnatt <3

2 thoughts on “Tryggheten, en känslomässig fasad?

  1. Otroligt smart gjort ! .. låtsas ringa och bara titta framåt ! .. och glad för din skull att du gjorde så smart och snabbt val ! :)

    men, du har ju både Viber och Whats up på mobilen som app och ringer ju lokalt då ? :)
    Skype är ju inte trots allt sååå svårt att installera ;) .. setup och allt är klart :) .. sen får du fixa konto för att ringa om de inte har Skype i andra änden !

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *