Ansträngningsinkontinens …

För ca 1 års sedan kontaktade jag min gynekolog då jag ville opereras för något som så fint kallas för ansträngningsinkontinens, det medicinska termen som används för beskrivningen av det som drabbar många kvinnor: att kissa på sig vid ansträngningar som löpning, hopp och ibland även vid nysningar.

Tyvärr så fick jag en massa papper som jag skulle fylla i och tester jag skulle göra så mitt i allt så glömde jag av det (då jag ändå inte tränade) och nu  när jag äntligen hade ifyllt alt så har min gynekolog hunnit gå i pension.

Han hade även skrivit ut några tabletter som skulle hjälpa mot detta men de fungerade inte på mig.

 Nu måste jag alltså gå till en ny läkare i slutet på september då jag måste bara få till den enkla operationen som gör att jag kan ge mig ut på en löpning utan att behöva tänka på att risken finns för den där olyckan som vi annars förknippar med spädbarn eller äldre människor och som därför är lite ”pinsamt” att berätta att man ”lider” av.

Sanningen är den att vi är många i min ålder som dessvärre drabbas av detta. Pratade med en tjej idag om mitt ”lilla problem” och hon blev så lättad att höra det för hon har samma problem men trodde att hon var ensam om det.

Många av mina kvinnliga bekanta har gjort denna operation och är hur nöjda som helst för självklart slipper man den där ”stressen” som gör att man tom. undviker något som får en att må så bra som träning och löpning pga. av just den där risken som är allt ifrån en trevlig sådan.

Idag vid 18.30 körde jag till Almenäs för att där möta upp Nettan som jag skulle springa med. Var nervös då sist vi träffades för att springa, fick jag avbryta löpningen pga. mitt lilla dilemma men idag gick det bra och kunde springa 35 minuter utan att någon ”olycka” inträffade.

Hon hade med sig sin hund som sprang med oss och direkt tänkte jag att denna vovve skulle ha varit med mig när jag gick min promenad förra veckan då jag mötte 2 killar i en bil och kände mig utsatt som ensam kvinna (läs inlägget HÄR).

Å andra sidan var det så (skrev aldrig det just då för är egentligen lite pryd när det gäller att dela med mig om vissa saker) att jag sprang (då jag var rädd) vilket ledde till att jag just inte kunde knipa igen och kissade delvis på mig. När jag väl kom hem efter den händelsen tänkte jag på vilken ”nit” de måste ha känt om de hade hoppat på den där blonda medelålderskvinna som visade sig ha kissat på sig … Kroppens försvarsmekanism i det fallet? =)

Nu skall man inte skämta om sådant kanske men lider du av samma sak så kontakta din vårdcentral. Skall självklart dela med mig av vad doktorn säger och om den operationen som jag hoppas de godkänner för konstigt vore det annars.

Har förhoppningsvis turen att det finns nog dokumenterat allt kring förlossningen (Nicole vägde 4,6 kg och jag blev opererad direkt efter hennes födsel) vilket gör att de lätt kan se att mina problem är nog grundade från de komplikationer kring förlossningen.

Detta inlägg är för mig att gå utanför min ”comfort zone” då jag har så svårt att skriva om vissa saker men om det kan hjälpa andra att ringa det där samtalet för att själva få den hjälpen som finns så är den ändå relevant.

HÄR kan du läsa mer om detta.