Igår var det dags för den årliga Cancergalan och likt många andra så satte jag mig i soffan med en filt på benen med vetenskapen att det skulle bli en känsloladdad program.
Ingen serie, ingen dokusåpa men riktiga människor som berättar om sitt eget kamp mot denna fruktansvärda sjukdom som tar allt för många liv och som påverkar desto fler.
Den fruktansvärda insikten för vissa att sjukdomen kommer inom en snar framtid att ta ens liv men där döden är inte det man fruktar mest för det smärtsammaste är vetenskapen att man inte kommer att finnas där för sina barn, rädslan om hur ens egen död kommer att påverka de och sorgen att själv inte få uppleva deras uppväxt … eller att som förälder behöva se sitt eget barn insjukna i sjukdomen.
Alla känslor som präglar denna och många andra sjukdomar där den fysiska smärtan är en faktor men inte den enda.
De flesta av oss känner någon som har drabbats av sjukdomen och förhoppningsvis har den personen blivit botad, vunnit kampen med hjälp av alla duktiga läkare och sjuksköterskor som jobbar med sina patienter men även med hjälp av familj & vänner.
Min egna pappa dog slutligen av elakartade tumörer som hade snabbt spridit sig men det var bara slutet, det sista kapitlet av den smärtsamma upplevelsen av att ha haft en pappa som var mono depressiv i många många år. En fantastisk man och en helt underbar pappa när han var frisk men när den psykiska sjukdomen tog över så var han en helt annan person.
En historia som pågick i många år och tror att det som är det hemska med psykiska sjukdomar är att de inte bemöts med samma medkänsla/empati som kanske en cancersjuk får.
Man ser hos psykisk sjuka oftast bara ”monstret” och inte längre sjukdomen och de som ser den är i många fall ”bara” de som lever med personen medan omgivningen ställer sig i dessa fall ifrågasättande vid en sådant faktum då de inte ser lidandet, tankarna, vad som sägs och görs när ingen annan hör och tittar.
Det finns så många hemska sjukdomar som påverkar både den sjuke och hela familjer och cancern är bara en av dessa.
Av någon märklig anledningen får psykiska sjukdomar ofta inte samma uppmärksamhet, det är mer tabu belagt att prata om de, att lida av de oavsett hur hemska de är och hur mycket medkänsla även dessa borde bemötas med.
Nu handlade dock Cancergalan om denna fysiska hemska sjukdom som ingen vill uppleva, konfronteras med men som alldeles för många tvingas till. Genom forskning kan många sjukdomar få den hjälpen som kan rädda några fler liv och om just det livet vore ditt eller någon annans i din närhet så förstår du att den statistiken är viktig.
Som dotter till en pappa som jag har älskat men även senare i livet hatat/avskytt för sina handlingar, för hur han påverkade den familjen som var hans och för att slutligen tycka synd om och få dåligt samvete för att jag har hatat.
Förutom mono depressiv fick han efter många år en stroke där han förlorade talförmågan, En tragisk historia av min egna lilla pappa, en man som hade det mesta i livet och förlorade allt och jag förlorade den personen att sitta och titta på gamla John Wayne filmer med medan mamma låg och sov och jag förlorade den tryggheten som en pappa förväntas vara i ens liv.
En dag hoppas jag att även psykiska sjukdomar och de som lider av de uppmärksammas på liknande sätt för den kampen de tvingas och tvingar familjer gå igenom <3
Jag vet …
”Det är svårare att vinna över en sjukdom när ditt fiende är i ditt huvud”
En fantastisk Cancergala med inspirerande människor <3
Tack för att du delar med dej av sådant som det oftast är tyst om. Det positiva är ju att fler o fler börjar prata om det. Ni bloggare gör en jätteinsats när ni tar upp frågorna om psykisk ohälsa. Kram
Tack Mia <3
Det är nog viktigt för oss människor att känna att vi inte är ensamma om vissa erfarenheter/tankar och jag tycker att psykiska sjukdomar är något viktigt att ta upp, därför jag nog jag läste psykologi i flera år … Ville försöka förstå <3
Bipolär är den nya benämningen för manodepressiv i dag.
Ja, det stämmer Marie men jag använde det ordet som var min pappas sjukdom för då hette det monodepression …
Ja jag hoppas också att psykiska tillstånd/ sjukdomar uppmärksammas mer framöver, det är så tragiskt att psyket har så låg prioritet som det faktiskt har. Det är självklart att vi stödjer cancersjukdom men det är ett helvete när psyket inte fungerar, jag har själv en psykisk skönhet men det är väldigt svårt att få hjälp. Det måste prioriteras bättre i framtiden. Titta bara på att unga människor aldrig har mått så dåligt som nu. Det kommer att kosta samhället om i get görs.
Jag håller med Chris, att bli sedd och att få hjälp med sin sjukdom när man tom. ber om det borde vara givet i vårt samhälle…
Läste dina ord ”psykisk skönhet” två gånger för hade aldrig hört det begreppet tidigare …
ja ibland blir det fel, skörhet ska det ju vara, hehe fast skönhet är ju också lite bra..