När ”olyckan” är framme …

Igår förmiddag vikarierade ett par timmar på en gymnasieskola här i Borås. Kände som ett tryck över brösten så passade på att gå ut så fort lektionen var avklarad och på vägen hem inträffade precis det man hoppas aldrig ska hända en själv.

Vackert väder, en massa människor som satt på alla uteserveringar som har just Stadsparken som utsikt och just dit hann jag när jag insåg det hemska, jag hade fått maginfluensa och skulle s-y. Där stod jag med ryggen vänd mot alla och en buske framför mig och även om kanske någon insåg vad som hände mig så var detta det sista jag tänkte på just då. Gick hem direkt och där fortsätte det i 9 timmar varje kvart trots att jag inte hade något i magen.

Helt obegripligt hur hemskt sådant får oss att må och helt obegripligt att man dagen efter knappast känner av 9 timmars lidande förutom den klassiska tröttheten som nog hör till.

Som ofta vill kommer alltid något positivt av det mesta så har både vilat och gått ner i vikt och det är inte fy skam det får jag väl erkänna sådär dagen efter =)

Idag har jag ätit ett par isglassar och lite fil som doktorn rekommenderade.

Det som är mindre positivt är att jag ligger efter med precis allt efter dessa sista 10 dagars sinnesstämning efter alla händelser och besked samt gårdagens lilla sjukdom.

Mitt alltid närvarande lilla söta sällskap.

Min mobilkamera är inte som den borde så därav suddiga bilder, något som förhoppningsvis fixas i veckan när glaset byts ut.

En tenta på lördag, en hemtenta som ej är skriven och you name it. Försöker dock andas och tänka att allt ordnar sig för det gör det alltid och att ta en dag i taget för ligger man efter kan man alltid komma ikapp sig vilket jag kommer så klart att göra …