Silence can be wisdom …

Häromdagen berättade jag för Nicole om något jag har hört och fick av henne en berättigad kritik.

”Mamma, om du inte har hört henne säga det själv så vet du inte om det är sant”  och förstod att min dotter har lärt sig något som jag ofta har påpekat är viktigt även om jag gjorde mig själv skyldig till motsatsen just då: att förlita mig på vad någon annan har sagt om någon.

Har man som mig skrivit uppsatser på universitetet så får man snabbt lära sig att man aldrig får använda sig av andra handskällor när man skriver en slags forsknigsuppsats oavsett om den är på några få poäng eller en större sådan.

Man får alltid och enbart hänvisa till ursprungskällan, inget annat får användas.

Anledningen till detta är så enkel, sanningen omtolkas och förändras för varje person som går igenom orden och detta får definitivt inte ske för att en forskning skall anses ha en hög validitet och reliabilitet.

En väninna till mig som har nyligen skilts sig och jag pratade vidare om detta och om hur vi människor lätt gillar & delar på sociala medier sådant som vi egentligen inte vet något om.

En man råkade ut för det som inte får hända då någon skrev att han hade gjort sig skyldig till våldtäkt och flera tusentals människor delade detta inlägg med namn och bild på honom? Behöver jag säga att mannen var oskyldig? Hur tror ni att detta har påverkat hans liv?

Blir vi människor så ”upprörda” över något/någon att vi tar oss friheten att sprida utan att egentligen ens veta om det som upprör är sant eller falskt?

DET får mig att må dåligt och handlingen blir för mig väldigt obehaglig.

Någon vi tror och förlitar oss på ”lägger ut” något och alla tror och sprider.

Som en liten armé av soldater som blint litar på den person ”de gillar” tar man tillfället i akt att hata ännu mer och oavsett om det som skrevs är sant eller inte så har du som har gillat, delat och kommenterat ingen som helst susning om det som skrevs var en sanning utan väljer att ta in skribentes känslor och gör de till dina.

DET tycker jag är hemskt & oansvarigt.

Du kanske tycker att jag överdriver men även om jag inte alltid lever upp till det själv så tar jag alltid avstånd till spridning av elakheter på nätet. Där tycker jag att en slags noll tollerans skall råda.

Ärligt, vi alla tycker något om någon och vi alla har nog en eller flera som har starka åsikter om oss.

Ren hyckleri att påstå något annat.

Alla har någon gång tisslat och tasslat om någon person de ogillar (oavsett om det är av en ren avundsjuka eller av den simpla anledningen att man bara ogillar).

 Vissa gillar oss, andra inte.

Tänk  dock vidare om den någon som inte gillar just Dig skrev något du har sagt eller gjort som alla gillade, delade och kommenterade med ännu mer ogillande från deras sida?

Hade Du uppskattat det? Hur tror du att dina barn hade påverkats? Det är definitivt en skillnad mellan att tycka illa om någon privat och att lägga ut detta på ett offentligt forum.

Rykten.

Tänk vad många man har hört genom åren om sig själv och andra.

Ibland är det en sanning, ibland är det inte hela sanningen och ibland är det tom. en ren lögn. Tänk när jag fick höra att en läkare påstod att jag hade en dotter i gymnasieålder och att jag ljög om jag påstod något annat då denna ”hemliga dotter” gick i sonens klass. Hur kan man få ihop och tom. ”hitta på” en dotter?

Lite tankar efter några inlägg och kommentarer jag har läst om 2 personer. Behandla andra som du skulle vilja bli behandlad själv och offentlig mobbning med namn är aldrig rätt väg att gå … Hota med det för att få kanske stop på ett beteende du inte är nöjd med men att publicera det för att flera tusen skall läsa din ilska mot någon så att flera kan ansluta sig kan aldrig vara rätt väg att gå.

Blir förvånad när folk, läsare hejar och berömmer den styrka man har visat? Är det styrka att offentlig utsätta någon för kritik? I have my doubts men som alltid är det min åsikt men så är det även min blogg<3