När man tror att man har dolda talanger … men …

I lördags innan Linda och jag gick ut  lekte Molly med Knut och då hans päls hade vuxit hur mycket som helst sedan sist kändes han varm och inte lika villig att leka runt.

Han har nämligen enormt mycket underpäls till skillnad från alla andra pomeranians jag har träffat och kände verkligen hur dåligt jag mådde åt hans vägnar när han flåsade runt.

Stod inte ut och ville befria honom!

Kände mig helt enkelt som den där ”räddaren i nöden” och den här gången gällde ”här och nu” i väntan på att få en tid veckan därpå hos en hundtrim.

Inspirerad lite av min väninna Johanna som bloggade just om klippningen på sin egen dvärgspets tog jag fram kökssaxen under Lindas förvånade ögon och bad Knut sätta sig på golvet vilket han gjorde, snäll som han alltid är.

Bild på söta Lucy från Johannas blogg. Hon hade visst en kam och en riktig frisör sax =)

Sedan började jag att klippa med säker hand (lite för säker =)  med målet att fria min hund från några hekto päls och medveten om att han nog skulle uppskatta min gest.

Resultatet av min klippning?

Glömde nog att Johanna är utbildad frisör så min examen i beteendevetenskap var verkligen inte till någon hjälp =)

Bad Linda att inte skratta så att Knut kunde förstå att det var han som var föremål för det men får nog erkänna att det var svårt att låta bli när resultatet var sådär ”unik”.

Tog kort på honom dagen efter i ljuset och det var tydligt att jag hade kört på ”det skall inte synas att man har fixat sig för mycket”  Finner helt enkelt inga ord för den konstnärliga klippningen på min underbara hund som tack och lov går inte och kollar sig själv i spegeln.

Skall försöka inte tolka hans blick =)

Imorgon skall jag självklart ringa och boka tid för en genomgång så att Knut för en jämn och fin frisyr men tillsvidare känner han sig om inte annat mer rörlig med min högst personliga och unika klippning.

Detta var helt enkelt inte något som går under listan ”bra på att”  <3