C´è ancora domani (There is still tomorrow) är en italiensk film ni bara måste se. Den visas ett par dagar till på Röda Kvarn här i Borås.
Lotta och jag satt tagna av filmen från första minuten till slutet av den och vi var överens om att den berörde. På någon fascinerande sätt lyckas den blanda tragiken med kvinnomisshandel med ironi vilket får mig att tänka på min favoritfilm ”La vita é bella”.
Fantastiska skådespelare, fantastiska karaktärer och en påminnelse om att det vi idag tar för givet (rösträtten för kvinnor) har många kämpat för den rättigheten. Filmen är även en påminnelse om att kvinnomisshandel är inget som bara var dåtidens problem men något som präglar fortfarande vårt samhälle. Varm, godhjärtad, elakhet, hämnd, patriarkat, svordomar, sarkasm … ni måste bara se denna underbara film som med all rätt har vunnit flera filmer.
Så beskrivs filmen:
Handling
Delia kämpar för att få tillvaron att gå ihop i en stad som glädjs över att kriget är slut men dras med sviterna efter det. Därhemma blir hon uppläxad av sin sängbundne svärfar och slagen av sin lynnige make. När hon inte sköter hushållet och försöker hålla ordning på de vilda sönerna skyndar hon mellan extrajobben. Enda nöjet är att ta en paus för skvaller i bästa väninnans marknadsstånd eller glädjas åt att dottern har lyckats förälska sig i (vad som verkar vara) en fin medelklasspojke. Men en dag kommer ett mystiskt brev – som leder till filmens fullkomligt underbara slut. Inte konstigt att denna klockrena pärla – med debutregissören själv i huvudrollen – rekord-setts av över fyra miljoner italienare!