Tycker att tiden fram till Jul verkar rusa som aldrig förr i år och ett bevis på hur olika tiden kan upplevas…
Ikväll blev det stämningsfullt och traditionsenligt i Gustav Adolf Kyrka när Borås Lucia med tärnor lyste upp med sin närvaro denna mörka december kväll. Att befinna mig i en kyrka gör redan att jag känner mig ödmjuk inför det som är större och så skulle jag vilja ställa en mängd olika ”varför” frågor till Gud men gissar att svaren skulle utebli. Nöjde mig därför med att njuta av musiken och den stämningen som gör att Julen känns sådär lite extra julig i en sådan här kväll.
Tänker lite melankolisk på när jag bodde i Italien, var barn och vi lussade för grannar. Min pappa var då stjärngosse vilket han tyckte var, med all rätt, lite pinsamt :) Även om han var sjuk (manodepressiv) i många år och påverkade mitt liv på så många olika sätt så saknar jag den pappan jag hade när han var frisk <3
Saknar den tryggheten som han hade kunnat vara och den fadersgestalten som jag tror man aldrig är för gammal för att vilja ha speciellt om man inte är i en relation… Ibland känner åtminstone jag mig lite ensam, en känsla som har vuxit, av förklariga skäl, det senaste året. Kyrkan väckte helt enkelt tankar kring de som lämnar oss för att komma till himlen eller för att stanna kvar i levande form på jorden <3
”En kvinna blir vuxen först när hennes pappa dör”, sägs det. Tycker att det stämmer så bra, när min pappa dog så försvann min stora trygghet i livet. Den enda självklara tryggheten.
Tror också att jag har tyvärr haft så många olika typer av känslor till min pappa pga. hans sjukdom som påverkade hela familjen. Hade behövt honom denna kväll då jag känner mig lite ensam <3