Somnade tidigt igår och vaknade dessvärre strax efter 2 inatt. Tänker för mycket helt enkelt och kan inte riktigt släppa alla de tankar som gör att jag känner mig trängd i ett hörn, att livet inte riktigt blev som jag hade tänkt.
Det är, för all del, nog många som upplever i den här åldern att tonårsdrömmarna inte riktigt förverkligades men i mitt fall handlar inte så mycket om det (även om jag fortfarande drömmer om en fin ranch i Montana med Kevin Costner :) men om att sakna den där pirriga känslan om livet för visst ska vi känna så även efter 50?
Jag är en tänkare som lever emellanåt i min egna lilla bubbla och nackdelen med det är just att jag tänker ofta och har uppenbarligen fastnat lite i vissa av dessa tankar där jag inte riktigt har någon lösning. Oavsett om det är en klassisk utvecklingskris, att det har med klimakteriet att göra, med hormoner eller avsaknad av de eller, som jag tror, att det är det där bagaget jag har i form av mina levda 50 år som spökar så hoppas jag kunna styra tankarna på rätt bana igen. Hur frågan är dock intressant :)
Har klurat på det och har inte funnit svaret ännu <3
Att röra på sig vet vi alla (all forskning är tydlig gällande detta) är viktigt inte bara för fysiken men även för vår psykiska hälsa så vid 10 ska jag hämta min väninna då vi ska för första gången i år springa lite intervaller.
Efter det kanske att hjärnan vilar lite och så ska jag till Gbg för att fira en nybliven 51åring som själv har sagt (till skillnad från mig) att han lever den bästa tiden i sitt liv. Så otroligt underbart att känna så, redan det är värd ett GRATTIS!