Egentligen har jag haft två hundar som har räddat livet på mig om så på två olika sätt men den första var en schäfer hund som tillhörde ägaren på det hotellet vid italienska Alperna (minns inte var vi var) som jag åkte till med min pappa och farfar. Då jag har alltid älskat djur så frågade vi om den vackra schäfer hunden kunde få följa med oss på några promenader och efter att ha fått några instruktioner av ägaren fick vi det.
Hunden som jag dessvärre inte minns namnet på (jag var nog 6 år) var utbildad och hade som en märklig grej att när vi var på kafé eller restaurang som skällde han om kyparen kom in och vi satt ner. Vi skulle helt enkelt stå upp troligtvis för att inte vara försvarslösa vid mötet.
Oavsett så tog vi långa promenader i det vita landskapet och så skulle vi leka lite ”kurragömma” med honom och pappa gömde sig bakom olika träd tills hunden snabbt hittade honom. Vid ett tillfälle skulle jag göra samma sak men trädet jag valde låg alldeles för nära en ravin, ett stup som gick ner mot en vattenström. Jag snubblade, ramlade ner och kunde få fäste i några minuter vid en gren tills den släppte.
Minnet på hunden som såg mig och sprang ner till mig för att sedan få upp mig igen i säkerhet glömmer jag aldrig medan människor hade hunnit samla sig då de insåg vad som hade hänt. Den hunden räddade mitt liv och det var en vacker statlig schäfer hund.
Bilderna nedan har jag googlat fram från en kennel som jobbar med både italienska och tyska linjer på sina kullar. Jag älskar nämligen när de är lite röda och huvudet ska vara på ett speciellt sätt för att de ska vara perfekta i mina ögon.
Jag har även varit inne på dobermann i många år som också är en favoritras men låt mig erkänna att jag tycker inte om när de inte är kuperade så mellan en icke kuperad doberman som också är känd för att vara lite ”pipig” så är schäfern en snyggare hund som också har päls att gosa sig in i och krama om.
Den andra hunden som räddade mitt liv skedde på ett helt annat sätt då jag hade en pappa som var manodepressiv plus att mycket annat hände i mitt liv under den känsliga tiden som är tonårstiden. Att bjuda hem vänner var inte alltid en självklarhet då jag aldrig visste i vilket tillstånd pappa skulle vara när han kom hem så för mig min Jack, en fantastisk vacker Groenendal hund blev min räddning. Med honom gav jag mig på långa promenader när livet och framtiden kändes extra jobbigt och hans ögon och kärlek var bättre än vilken terapi jag har varit.
Med honom anmälde jag mig till Civilförsvaret som frivillig, vi tränade varje helg och han fick mig att både komma ut och tänka på annat. Min bästa och trogna vän som faktiskt även fick följa med till Sverige när jag bestämde mig för 26 år sedan att komma hit. Han fick vara 4 månader i karantän i Lund men utan h0nom ingen flytt. Hans aska finns också i Västersjön där han alltid tillbringade somrarna och som var hans absoluta favoritställe här i Sverige.
Just nu I mitt liv så har jag ingen möjlighet att binda mig åter till en hund men jag längtar efter den dagen att kunna hämta hem en schäfervalp att träna med och känna den där tilliten till som dessvärre inga människor kan ge.
En dag … Har dock redan mailat de för att inleda en konversation för bara att ha skickat iväg mailet känns som att jag redan har en hund även om det kanske dröjer 5 år =)
Åh Jack kommer jag ihåg när jag skulle gå ut med. Gick o sa italienska ord så han förstod men mest han tyckte jag var en lustig granne ??. Fin var han iallafall.
Ja, han var en speciell hund och en bästa vän som var lik Knut men i mycket större format =) Inte lätt med italienska kommando om man inte kan språket men tror att du klarade det galant om jag minns rätt =)