När man vill ligga i fosterställning och vara liten …

Efter att ha jobbat några timmar denna soliga söndag var det bara att gå till Stadsparken med Knut och njuta en stund av det där vackra vädret som vi har bjudits på idag <3

När jag väl kom hem blev jag dock sådär små deppig som jag kan bli ibland och orkade precis ingenting av det jag kanske borde ha gjort.

Gick istället och la mig och somnade medan funderingar, minnen och allt det där som har påverkat mig och påverkar mig sänkte mig totalt denna soliga dag. Av någon anledning blir jag ännu mer ”nedstämd” när solen skiner då vädret överensstämmer inte med min sinnesstämning.

Kontrasten blir helt enkelt för stor och får mig att känna mig ännu sämre.

Jag grät lite, jag somnade och så kändes det bättre när jag vaknade för då var det lite mörkare och just i mörkret ville jag nog vara denna dag.

Chattade en stund med en väninna som också har sina up & downs och med glimten i ögat skrev jag ”förstår inte varför vi går igenom sådana här dagar när vi är så vackra och framgångsrika”

Hennes svar fick mig att le ”Tror att det är just priset vi får betala för att vi är det” Hahaha!

Om det nu hade varit så =)

Vet inte om någon känner igen sig men trots att jag snart är 45 år ville jag idag bara ligga i fosterställning och vara liten för ibland är det just så jag känner mig <3

Tittar på det där leendet och känner en otrolig värme för allt hon har gått igenom för även om vissa saker är inget jag ventilerar om i bloggen så har jag alla mina anledningar att ändå vara lite stolt över den där lilla flickan som ler på bilden ovan <3

Ny dag imorgon <3