Efter två missfall lyckan …

Jag tror att vi alla minns den 11/9 för 14 år sedan och förutom de skrämmande bilderna som var som hämtade ur en film minns jag även mina tankar om att ”aldrig sätta något barn till denna horribla och osäkra värld”.

Fick dock lära mig att ordet ”aldrig” är ett osäkert sådant som man kanske menar för stunden liksom ”alltid” men som snabbt kan ändras.

Vi människor har faktiskt rätten att få revidera våra tankar och gick nog över graviditeten med 4 dagar för att man just skulle bevisa för mig att exakt ett år efteråt så fanns beviset för hur fel jag hade.

Även att vara gravid var inte det lättaste nämligen för min del då inom loppet på 6 månader fick jag två missfall runt vecka 12-13. Även om jag kanske psykiskt kände att jag klarade det utan några större problem första gången så började jag efter andra känna en slags inre oron över om jag kunde fullfölja en graviditet och om jag kanske gick emot ”naturens vilja” i att vilja försöka ett tredje?

Mina plan B tankar såg mig googla på adoption då jag kände att åtminstone mina gener är inte så viktiga i att just de behöver gå i arv och om inte en adoption kunde jag kanske tänka mig att bli hästägare. Det kan låta underligt att jag helt plötsligt kunde tänka mig en häst då jag kanske inte kunde få ett barn men försvarsmekanismerna som hjärnan tar till är otroliga.

Efter en lång tids illamående i början av graviditeten så passerade den just vecka 13 och det var ingen tvekan om att något växte därinne i magen. Smurfen kallade vi bebisen och min kvinnliga intuition sa till mig att det var en kille. Gissar att det är samma märkliga intuition som har ställt till det i livet och troligtvis en sådan som jag ej skall lyssna på då den råder mig åt helt fel håll =)

27 kilon tyngre var jag den dagen då vi åkte till BB för det var dags. Om jag tidigare hade tänkt att jag troligtvis ville vara helt själv då jag har hellre ont  utan att andra är omkring mig så blev verkligheten en helt annan. Jag hade en publik på ca 11 personer när Nicole tittade fram med hjälp av en sugklocka.

Nicoles pappa var så klart där, min mamma, min syster som hade kommit från Italien just för att ta chansen att vara närvarande, min ”gamla” svenska barnflicka och väninna sedan jag flyttade till Sverige och ja sjuksköterskor och någon läkare då de var rädda att det skulle bli en akut kejsarsnitt på mig.

Hur det plötsligt kunde vara så mycket folk i mitt rum var lite roligt samtidigt som jag även såg min mormor och min hund Jack, båda döda sedan några år tillbaka men i mina ögon högst levande just då …

Jag såg de nämligen medan tårar rann för att de tittade på mig men sköterskan försökte övertyga mig att det var på grund av smärtstillande medel … Sure, tänkte jag =)

Med hjälp av sugklockan och ett team av människor omkring mig så föddes den där lilla smurfen som visade sig vara en dotter och inte en son … 4,6 kg och världens sötaste så klart när de la henne på min mage men då jag hade förlorat ca 3 liter blod så fick jag aldrig njuta av det där kaffet och smörgåsen som alla hade talat så varmt om men blev körd istället till operation där jag minns läkarens varma leende när han sa att ”jag skall pina dig en sista gång ikväll” då han skulle sätta in den där kanylen i näsan på mig och ooops sövdes jag ner.

Nu har det gått snart 13 år för imorgon bitti skall jag väcka min dotter för att sjunga och fira henne på födelsedagen.

Fortfarande idag kan jag känna att det är märkligt att jag är ”mamma” till en tonåring och om elefanter är gravida i 3 år för att vänja sig vid tanken så undrar jag hur länge jag skulle ha varit gravid då … =)

Nu ligger hon i sin säng, lite spänd och lite nyfiken över morgondagen.

Varje gång jag vaknar och ser henne bredvid mig så tänker jag att det finns någon i världen som är … världen för mig <3

Nu skall jag avsluta mitt lilla inlägg och förbereda paketen då imorgon skall det gå som tradition vill <3