Lite kort om kriser …

Att ta sig igenom livet utan att uppleva någon kris är helt klart omöjligt. Det är tom. lika normalt som att det gör ont i foten när du snubblar men självklart finns det människor som går igenom flera kriser än vad som är ”standard” och vissa av oss får ta sig igenom jobbigare sådana.

Att hamna i kris är en psykologisk reaktion på att något ändras för snabbt eller att något dåligt sker. Reaktionen är ofta förtvivlan, oro, trötthet och ångest men självklart står den även i proportion till hur stor händelsen är och var vi åldersmässigt och mentalt befinner oss i livet. Adderas flera kriser på varandra kan detta utlösa en stark krisreaktion.

Man delar oftast in kriser i traumatiska kriser och utvecklingskriser.

Traumatiska kriser kan handla om en olycka, att bli allvarligt sjuk, att ertappas med något skamligt som andra ser eller får veta, att bli övergiven av någon man litade på – det är alltså kriser som är kopplade till ”yttre” trauman, till att något specifikt händer. Just att bli lämnad väcker lätt känslor av att vara misslyckad som människa, man stänger in sig, har svårt att sköta sitt jobb och den typen av krisreaktion kan bli förödande. Alkoholism och andra typer av missbruk är inte helt ovanliga i de lägen. Traumatiska kriser gör att personen utsätts för både psykiskt och fysiskt stark stress där kroppen reagerar med bland annat illamående, frossa, huvudvärk och yrsel.

Utvecklingskriser är sådana som istället växer fram gradvis, i övergången till ett nytt skede i livet. Utvecklingskriser är naturliga inslag i livet, men det gör dem inte mindre smärtsamma för det. Det är inte heller så att alla människor hamnar i kris vid livets olika skeden. Vissa ser exempelvis fram emot pensionen då de får möjligheten och friheten över att kunna resa och hitta på en massa olika saker med sin partner medan andra bävar inför den tiden då de inte längre har ett jobb att gå till, en rädsla över att inte klara sig på sin pension och kanske en ensamhet som blir då ännu påtagligare.

I mitt fall har jag upplevt flera jobbiga traumatiska kriser (som inte hör till ”vanligheterna”) genom åren och mitt i en utvecklingskris (den klassiska 50 årskrisen) ytterligare en traumatisk kris (som jag aldrig trodde skulle komma) så brottas med både de gamla kriserna och de nya som har även väckt de gamla. En salig röra av kriser helt enkelt :) och just nu är jag i den sk. bearbetningsfasen men går ibland tillbaka i några dagar till reaktionsfasen. Att ha svåra upplevelser bakom sig i livet i samband med en ny kris kan få den nya att växa lavinartat.

Personligen är jag väldigt tacksam över mitt psyke som faktiskt har klarat sig igenom mycket men känner även en stor och smärtsam sorg över vad den måste ta sig och klara sig igenom, en stark känsla av orättvisa och tyvärr en cynism som jag helst inte hade velat känna och uppleva men som den nya krisen bekräftat. Sorgen och smärtan blir större när de som utsätter oss och sviker oss på det smutsigaste sättet är just personer vi brydde oss om och litade på <3

Amen :)