Min fredag startade med röntgen på höfterna på Carlanderska och efter det läkarbesök hos ortopeden för att han skulle direkt säga om dagens röntgen bilder visade på några anomalier.
Magnetröntgen som gjordes på ländryggen i slutet på december visade inget men så är det höfterna jag har ont i så hoppades att han kunde se något, hitta förklaringen till denna smärta som inte vill ge sig efter ca 4 månader.
Igår kväll hade jag inte tagit någon värktablett för att jag tydligt skulle säga, peka var jag har ont men det hjälpte inte så mycket. Ortopeden sa att man ofta kan själv finna orsaken till sådan smärta i att man kanske har sträckt sig, flyttat och burit på tungt, tränat hårt eller vad man nu har gjort medan i mitt fall har jag varken tränat och så bor jag kvar där jag gör =)
Det som händer nu är att nästa steg är att han skickar svaren till mitt försäkringsbolag med rekommendation att jag ska gå på rehabilitering hos en fysioterapeut … Vet att så inte är fallet men är det bara jag som förknippar sådan träning med pensionärer? Dessa generaliseringar och förutfattade meningar passar självklart inte en lärare i psykologi men kan inte annat än att dra den parallellen.
En väninna som har en muskelinflammation ska också på rehab så vi messade att vi kanske ses där, tar en kaffe efter träning och stickar lite tillsammans efteråt? Medveten att det inte alls kommer att vara som min hjärna direkt tror och tacksam så klart för att få testa att träna vissa rörelser övervakad av duktig personal som är kunnig men har även svårt att tro att lite träning kan få bort den smärta jag känner. Glad om jag har fel …
Å ena sidan är jag väldigt glad och tacksam över att det inte är artros eller något annat farligt men lite besviken att röntgen inte visade vad orsaken är för smärtan är kvar och jag är inte den som lätt klagar…
Dags för att snart ha mina sista lektioner och efter 16 är jag idag ledig i en hel vecka då det är lov vecka 7!!! Ska bli riktigt skönt får jag väl erkänna …