Vem äger de offentliga platserna? Vem äger gatorna, parkerna och småvägarna i våra städer och i utkanterna av de? Medborgarna sägs det men det finns en del av befolkningen som vistas i de mindre än andra och när de gör det är de rädda: kvinnorna.
Som kvinna går jag, sedan några år tillbaka, sällan ut och tar en promenad själv vissa tider på dygnet, något jag alltid tidigare har gjort utan att reflektera över det. Idag promenerar jag sällan med musik i hörlurarna då jag vill vara medveten och uppmärksam på vad som händer omkring mig och känner ofta en viss oro och obehag om jag möter en man eller flera män på en stig eller i en bil där inga andra människor finns i närheten.
Vid två tillfällen har jag nämligen känt mig utsatt och det adrenalin påslaget jag upplevde då har gjort mig försiktigare.
Få har kanske missat det mycket uppmärksammade men icke unika fallet om Sarah Everard som försvann spårlöst på vägen hem kvällen den 3 mars och hittades död en vecka senare. En polisman sitter nu häktad misstänkt för kidnappning och mord och människor har i dagarna demonstrerat mot denna rädsla som kvinnor alltid får utstå och som vi icke vill ska normaliseras.
(Bilden nedan från BBC Instagram)
Upplever du den också? Hur påverkar den dig och dina rutiner? Som mamma till en dotter upprepar jag mig då jag vill alltid försäkra mig att hon inte går hem själv på kvällen och att de alltid följer varandra till dörren.
Tjejer och killar är idag duktiga på att se efter varandra och självklart ska man lära sina barn att leva och inte bara att vara rädda för vad som skulle hända men svårt när händelser likt denna påverkar oss. Den ekvationen är nog svårlöst även för mina kollegor i matematik misstänker jag …
Orden på denna vägg får avsluta detta kanske lite dystra inlägg men då jag precis har läst om manifestationerna i England behövde jag skriva några ord och tankar om detta …
Jag upplever definitivt samma sak och jag avskyr den där känslan av att andra människor indirekt bestämmer över mitt liv. Att andra människors handlande styr om jag vågar ge mig ut och springa i skogen eller inte tex eller att jag tar cykeln till pendeln på morgonen fast jag egentligen kan gå. Men jag tänker att jag kan cykla från eventuella otäcka typer. Helt galet att samhället blivit så att jag som tjej inte kan känna mig trygg utan tänker både en, två och tre gånger innan jag ger mig ut på den där promenaden. Till exempel.
Visst är det obehagligt att vi låter våra rädslor för vad som skulle kunna hända ibland styra våra rutiner eller vad vi vill göra oavsett om det är att gå till pendeln eller ta kvällslöpning. Ska ikväll köra min dotter från jobbet till en kompis vid 21 just för att jag inte vill att hon går den korta promenaden själv när det är mörkt …
Hej
Visst tänker jag mej en extra gång, exempel ska jag ge mej ut tidigt på pw eller ska jag vänta till under förmiddagen när det är fler människor ute i rörelse, för de mesta blir de under dagen för känner jag mej tryggast
Hemskt det som hände i England
Kram
Hej Nettan, tänker exakt de tankar också men ska vi låta våra rädslor styra vårt beteende eller ska vi bara leva med detta? Ja, väldigt hemskt speciellt med tanke på att hennes fall är varken den första eller den sista …
Hej! Tänkvärt inlägg. Står inför detta dilemma i veckan. Bor i en ”skyddad verkstad ” ute på landet. Ska äntligen klippa mig, och nöjd över att ha fått en tid utanför kontorstid. Så slår det mig – vart ska jag parkera för att inte riskera att bli överfallen efter mitt frisörbesök. Helt galet att den tanken ens ska finnas.
Hej Carol, verkligen galet att man ens ska behöva tänka de tankarna och frågan är om vår ständiga oro ska normaliseras eller vad som görs för att vi ska känna oss tryggare och inte behöva ständigt agera utifrån denna obehagliga känsla…