De där två orden som fick mig att fundera …

För ett par dagar sedan skrev en av mina stora första kärlekar från Italien att han var på en bar där han bor (i Italien), att musik från artisten Lucio Dalla spelades och att hans tankar gick då direkt till mig då det var den musiken han ofta spelade när han satt i bilen och körde de ca 2 timmar de tog för att komma och hälsa på mig (vi bodde inte i samma stad) och så avslutade han med “vilka underbara minnen

Jag var 16-17 år (lika gammal som min dotter) och med honom var det “kärlek vid första ögonkastet”. Jag var vid italienska rivieran med en väninna när han och en kompis till honom stannade oss och direkt så kände jag de där berömda fjärilar i magen och ville inte att den semestern skulle någonsin ta slut. Jag minns kvällen så väl (trots att det var 30 år sedan) att jag vet exakt vad jag och han hade på oss för kläder.

Jag svarade på hans meddelande och frågade hur han mår och blev så glad över svaret för jag upplever att det är så få idag som verkligen uttalar de där orden som vi alla nog önskar känna men att jag sitter just nu och skriver ett inlägg om hur sällsynta orden är för mig att höra tyder på hur ovanliga jag upplever att de är. Han skrev enkelt “sono felice = jag är lycklig” och jag kände hur glad jag blev över att höra honom just känna sig lycklig.

Är det ord vi sällan uttalar eller är det en känsla vi sällan känner?

Någon som var nöjd (och vem vet kanske även lycklig) var Molly som rullade ihop sig när jag igår kväll tittade färdigt på en serie på totalt 8 avsnitt på datorn liggandes i sängen…

Klockan är 7.15 och jag ska självklart också tillbaka 30 år i tiden och lyssna på en av Lucio Dallas låtar HÄR

Minnesbanken, den bästa banken med den där underbara räntan som gör att man 30 år senare kan sitta på en bar, lyssna på en låt och minnas en person som idag bor långt ifrån dig och bli varm i hjärtat över alla de där minnen man har haft ihop…

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *