Ett lycklig slut …

Det sista jag gjorde igår vid midnatt och det första jag gjorde imorse vid 5 på morgonen var att kolla på nätet om den lilla tjejen på 6 år som försvann från sina föräldrar i ett naturreservat iHudiksvall var funnen.

Jag kände glädjetårar som nog många andra när jag läste att denna händelse fick det underbara avslut som alla som hjälpte till  och som fick ta del av det via medier hoppades på och framförallt hennes föräldrar som måste ha gått igenom 13 långa mardrömstimmar innan de fick uppleva den lättnaden som det samtalet om att hon var funnen måste ha inneburit.

Den här gången var det en hundpatrull som fick den stora glädjen att finna den som söktes och mina tankar går till den perioden i mitt liv då jag och min hund Jack, en statlig Groenendal, deltog i den italienska Civilförsvaret med uppgiften att träna våra hundar till att  just  söka försvunna människor.

Varje söndag åkte vi och tränade i staden Imola, vi hade uppvisningar i Florens, Bologna och omgivningar och det var många enheter som bestod av frivilliga människor som samlade ibland för att träna tillsammans.

I en värld där vi ständigt matas med hur hemska vi människor är och kan vara så skall man inte glömma bort hur många fantastiska människor det finns som bistår med sin tid och engagemang på olika sätt.

Läs HÄR om de berörande orden från sökinsatsen och kan bara tänka mig det ropet som utbrast bland alla som sökte när den glada nyheten att hon var funnen nådde de alla i mörkret.