Att få sprida Knuts aska en vacker somrig dag …

Igår kväll när jag vid 20 tiden satt i bilen på parkeringen för att hämta Nicole på sitt jobb ringde veterinären för att säga att hon var i stan om jag ville ta emot Knuts urna med hans aska i. Två minuter senare kom hon till parkeringen och där fick jag ta emot honom.

En väldigt märklig känsla. Nicole ville från början att han skulle få vara hemma med oss medan jag hade som önskemål att hans aska skulle frias från urnan och då vid min favoritsjö där jag som lite alltid badade och älskade att vara och där även mina två andra hundar finns Jack och Bambi.

Tror att hon förstod att det var viktigt för mig att han skulle få vara fri och så fick det bli. Efter att jag körde henne till jobbet kl. 9.30 idag åkte jag direkt till Västersjön med den lilla urnan i trä där hans namn stod. Höll den, kramade den och tårarna forsade medan jag gick ner mot sjön efter att ha parkerat bilen.

När jag kom till bryggan satte jag mig för att öppna den lilla urnan.

Ytterligare en underbar somrig dag och även om det kanske egentligen inte spelar någon roll så var det viktigt för mig att solen sken, fåglarna kvittrade och sjön glänste som en spegel.

På min Insta story @michelacastellari filmade jag när jag sedan släppte askan i sjön och den glittrade under tiden vilket gjorde även det momentet magico.

Det är kanske helt vanligt men jag kunde inte annat än att tycka att det var magiskt i sig hur sjön reagerade när askan kom till den.

Kastar man vanlig sand händer ju precis ingenting, vad är det som gör att det blir en sådan reaktion i vattnet och att askan lägger sig som guld på botten?

Just där det är små glittrigt hade jag till en början spridit lite av hans aska, är det inte väldigt märkligt att den lyser i en ton av guld?

Satt där en stund och tittade ner men han fortsätts lysa hela tiden och kanske är det så att man letar efter tecken på något andligt men för mig var det verkligen en stund då jag kände att han var med mig på riktigt.

Inte ens den lilla urnan kunde jag tänka mig slänga eller behålla inomhus och då den är i trä slängde jag den i skogen precis där nere vid sjön så får naturen ta hand om även den.

 

Fortatte att gråta och tog bilen till Pickesjön för att bara gå en promenad i skogen och rensa lite tankarna. Känner att han fick en fantastisk insomning hemma i sitt trygga hem med oss samlade och en lika fantastisk ”begravning” i naturen en solig dag med mig och en massa andra små djur som vittnen.

Tack Knut för 12 fantastiska år <3

En ”sista” hälsning …

Vill verkligen tacka för er värme och omtanke, lovar att den är mer än välkommen för har man delat 12 år tillsammans och om man är en liten famiglia som min är så blir en hund så mycket mer än en hund.

Igår tog jag ut honom en sista gång och jag bar honom till en park så att han kunde få gå där i sin egen takt bland det gröna.

Sedan kom Nicole, en stund senare Louise och vid 18 veterinären som jag är enorm tacksam för då hon gjorde detta här hemma. Jag hade satt på mindfull musik i bakgrunden och veterinären förklarade sakligt vad hon skulle göra. Nicole ville vara med för hon var rädd att hon skulle annars ångra det. Nu tycker jag att hon gjorde det rätta så att hon fick se hur harmoniskt allt gick till istället för att kanske fantisera ihop en helt annan bild om det.

Jag har aldrig förstått anledningen till att man vill ta bilder på någon som har dött, skulle aldrig i min vildaste fantasi få för mig att fota en död kropp men igår kunde jag inte låta bli att fota honom när han låg i den hundsäng jag hade köpt några dagar tidigare. Kanske kunde jag med att ta fram kameran av den enkla anledningen att han såg så fridfull ut, som om man endast låg och sov eller så ville jag bara fota honom som en påminnelse, när jag tvekar och letar efter honom med blicken, att hans lilla kropp inte längre är levande.

Fridfullt och utan smärta fick han somna in, ett värdigt avslut på ett fantastiskt liv. Som någon väldigt fint kommenterade ”beklagar sorgen och gratulerar för era 12 år tillsammans” Exakt så är det <3 Någon annan av er skickade länkar till några dikter så satte ihop en egen liten sådan.

Bilden nedan är tagen första veckan vi hade Knut, minns den dagen som idag <3

Inatt låg jag som vanligt halva natten utanför dörren till ditt sovrum och halva utanför Nicoles. Jag ville bara titta till er och såg att ni båda låg och grät och kunde inte somna.  Jag tittade på er med mina små runda ögon och ville trösta er och lika mycket ville jag trösta dig ikväll när du kom hem i eftermiddag och började åter gråta efter ett samtal du hade.

Jag nosade på dig för jag ville inte att du skulle känna dig ensam när du kände dig som ensammast i världen. Jag satt där bredvid dig och tittade på dig när dina ögon fylldes åter med tårar för att du inte vet vad du ska göra inför vissa beslut. Jag tittade på dig och någonstans kanske du kände det för du tittade på golvet och sa mitt namn. Jag viftade på svansen och sökte dig med min lilla blöta nos. Jag hoppas att du kände att du inte satt där ensam …

Du såg så ledsen ut och jag ville bara ligga i din famn för att försäkra dig om att du är värd den kärleken du behöver och är värd. Alltid kommer jag att finnas här hemma med dig, Nicole och Molly och ibland kommer ni att känna min närvaro väldigt starkt, höra mig snarka när du sover, höra mina tassar gå på golvet för alltid kommer jag att vaka över er för även om jag är liten så är min kärlek till er så otrolig stor och den lever för alltid …  <3

 

R.I.P. Knut Castellari <3

Min och Nicoles älskade Knut har nu fått somna in.

De senaste 1-2 månaderna har min lilla älskling knappast orkat gå runt huset. Stadsparken har vi besökt bara när jag har burit honom dit. Hjärtat orkade inte längre så Nicole och jag tog det gemensamma beslutet tillsammans med vår veterinär att vi skulle få låta honom somna in hemma, omringad av sin familj med veterinären som gav honom först lugnande, vanlig insomningsmedel och slutligtvis det som gör att de lämnar oss för alltid.

Han somnade med sitt lilla huvudet på min hand och snarkade som vanligt fram tills den där slutliga spruta som han fick när han redan sov och som gjorde att han numera är den lysande stjärnan i himlen som han redan var på jorden.

Vi har i två dagar väntat in denna kväll och tårarna har varit många under dessa timmar. Saknaden är så otrolig stor för vem ska nu älska åtminstone mig så ovillkorslös som han har gjort i nästan 12 år?

Man brukar säga att vi människor kan minnas händelser från vårt liv först när vi är runt 3-4 år vilket även innebär att Nicole har haft Knut omkring sig hela sitt liv.

Minns som igår när jag kom hem med honom och Nicole som då var 3 år satt och väntade i vårt vardagsrum med sin farmor som passade henne medan jag åkte till Luleå för att hämta honom. Vi ville först ha en tik i den mer klassiska och vanliga brun/röda nyansen men när uppfödaren skickade bild på honom, var vi helt sålda. Flyget bokades och Knut hämtades.

Nicole och Knut har växt ihop tillsammans …

Tänk vad mycket han har fått uppleva och tänk vad mycket kärlek han har fått från alla möjliga håll. Från människor på stan som dagligen stannat oss för att uttrycka att han är den sötaste hunden de har sett till kunder i butiken som var mer intresserade av honom än att titta på kläderna, från personalen på Kafé Orion som varje morgon skämde bort honom med ett par köttbullar när han ivrig ”drog” dit mig på vår morgonrunda till alla fantastiska människor som har passat honom när jag har varit bortrest. Han har varit en älskad hund som spridit glädje genom sina små runda söta ögon och sitt charmerande sätt.

Någon föreslog att jag skulle skriva en bok och låtsas att det var Knut som skrev den för tänk på allt han har sett och hört under sina 12 år med mig =) Tänk alla dejter under årens lopp som han har fått följa med på och alla de som jag inte var intresserade av och skyllde då på honom som en ursäkt för att vara ”tvungen” att gå hem. Han har upplevt mycket min Knut och kanske en dag hans memoarer kommer att publiceras …

Världens snällaste ögon …

Vi är skapta för att fly från döden men att dö är en del av livet så försöker nu istället omsluta den tanken, tacka för de fantastiska 12 åren han har givit oss som familj och hoppas att han får träffa alla kära på andra sidan som väntar på oss när det är vår tur.

Nicole spelade igår in hans snarkningar så att vi ikväll kan ligga i sängen, kramas och lyssna på ”honom” medan vi tänker på vår lille hårboll med kärlek och tacksamhet men som nu har för tillfället har lämnat oss <3

R.I.P. Knut <3

Skall imorgon lägga ut några bilder från kvällen men nu är mina ögon alldeles för svullna för att ens se vad jag skriver …

Tack snälla för alla meddelanden på Instagram, fb, mm.