Någonstans har jag nog alltid haft den där känslan att jag inte lever det livet jag borde, som är menad. Sedan jag var i yngre tonåren har jag haft drömmen om att driva boskap tillsammans med riktiga cowboy i Montana, en resa som fortfarande inte blivit av men inatt hände något speciellt.

Kanske pga. att vi på jobbet pratade igår om serien ”Yellowstone” som nu finns även tillgänglig på Netflix så drömde jag att jag åkte på just den där resan. Jag red, lärde mig skjuta, träffade en massa härliga människor från världens alla hörn och från miljön i Montana hamnade jag även på en fantastisk vit strand där jag red på en svart glänsande häst. Vaknade utvilad och med den där härliga känslan att jag faktiskt hade på riktigt upplevt den där drömmen.

Det är så sällan jag minns mina drömmar numera men tacksam för nattens undantag då den var sådär härlig och underbar som en dröm faktiskt kan vara.

Skulle man tro på att man har levt olika tidigare liv så är det för mig uppenbart att jag har levt i Montana eller Colorado för har en fascination för dessa ställen trots att jag aldrig har varit där. Min lilla ranch, min häst och min cowboy som ser ut som Robert Redford eller Kevin Costner … Hur svårt kan det liksom vara att förverkliga den? :)

(Här nedan en gammal bild när jag var ut och red med Håkan som faktiskt har gjort den där resan i Montana och som numera bor i himlen. En man som har en speciell plats i mitt hjärta)

Idag när jag la nosen utanför dörren möttes jag av kyla och blött snö. Inte direkt den snyggaste frisyren när jag kom till jobbet trots att jag bara har ca 400 m. dit :)

Men visst kan detta vinterlandskap vara vacker så länge man slipper vara utomhus allt för länge … Kan dock förstå förtjusningen om man åker till alperna eller Aspen :)

Apropå något helt annat så följer jag vissa italienska sidor och kunde inte hålla mig för skratt när den stora filosofiska frågan var: vad är en kyckling? En höna, en tupp, älskaren till en av de? Nej, kyckling är just den höna eller tupp som man helt enkelt föder upp för att ätas. Tänk att dra den nitlotten i livet :(

På fredag efter lunch ska jag till överläkaren som gjorde en gastroskopi på mig för ca 1 månad sedan. Är det inte lite märkligt att jag ska träffa honom live? Hade det inte bara räckt med ett brev eller samtal med att allt ser bra ut istället för att jag ska dit? Ni som har gjort en gastroskopi och har sjukförsäkring, är det vanligt att man får träffa läkaren igen? Jag är inte orolig men mest nyfiken om det är vanligt …

Forskare på Stanford University har gjort en studie på 22 identiska tvillingpar under en period på 8 veckor. Det de ville examinera var hälsoeffekterna av en växtbaserad diet. Det de kom fram till var att en vegetarisk diet är hälsosammare genom att den reducerar kolesterol och insulin nivåerna samtidigt som de sekundära något givna effekterna blev ett längre och hälsosammare liv.

En annan forskare vid namn Gardner har även påpekat att man har i studierna tagit hänsyn till andra genetiska skillnader och levnadsförhållanden vilket även man kan ta del av i Netflix serien ”Du är vad du äter” där man just har jämfört tvillingpar och kosten.

En av aspekterna som förvånade var att libidon ökade markant bland de som just hade ätit en växtbaserad konst. Just denna grupp angav att de kände sig mer ”hot” med en ökning av libidon på 383% (fråga mig inte hur de kom fram till denna procentsats :)

HÄR en av artiklarna.

Forskarna tror att anledningen till en ökad libido kan ha att göra med en förbättring av blodtillförseln till de genitaliska områden tack vore vissa element i den veganska kosten.

Vad jag kommer att äta ikväll?

Som vanligt får du själv tro på forskningen eller inte. Personligen tycker jag bara att det är lite kul att lyfta fram vissa studier.

Har du någon gång funderat på alla de vänner som har ”försvunnit” med åren från ditt liv? Ibland finns det anledningar till avslutade vänskaper men ibland sker detta utan någon speciell motivering.

Med åren är det nämligen allt vanligare att leva ett liv där man tar avstånd från många vänner. Fenomenet har kallats för ”friendship recession” av några amerikanska forskare som har velat fördjupa sig i detta.

American Perspectives Survey, I maj 2021, har framfört att 15% av männen och 10% av kvinnorna har påstått att de inte har nära vänskaper. Procentsatsen kan jämföras med året 1990 då siffrorna visade 3% och 2%. HÄR och HÄR har du två av de många artiklar kring detta och HÄR hur Wikipedia beskriver begreppet.

Vad kan anledningarna vara till denna friendship recession? Självklart intensiva dagar som bara försvinner, lite tid för privatlivet, att vårt jobb kräver sitt, att problemen vissa av oss har gör att vi isolerar oss från vänskaperna vi har och agerar inte för att skapa nya. Även de höga levnadskostnaderna sägs bidra till att vi inte längre går ut och socialiserar med vänner genom exempelvis en god middag.

Att många interaktioner sker numera online har lett till att kontakterna sker visst snabbare men de har även lett till att vi har blivit alltmer lata.

Anledningarna kan vara helt enkelt av många olika slag, oftast är det flera faktorer som interagerar med det tråkiga resultatet att vänskapskretsen minskar med åren för många. Med tanke på att ensamheten och isoleringen har blivit ett alltmer allvarligt problem i samhälle är det viktigt att försöka göra något åt detta.

Jag har definitivt färre vänner idag än vad jag hade när jag var yngre men de jag har är mina guldklimpar <3

Två nya vänskaper har jag även fått genom jobbet. Vi delar samma arbetsrum och trots våra olikheter har vi funnit lite varandra i just våra olikheter och i några likheter. Förra sommaren åkte vi en helg till Malmö och Köpenhamn men igår bokade vi en helg i maj till ett helt annat ställe <3 Enligt teorin om ”Blue monday” (se måndagens inlägg) borde vi ha gjort det då men den kom med en liten fördröjning helt enkelt. Det var så billigt att jag nästan trodde att det var ett skämt men det verkar vara korrekt så bara att tacka …

Jag känner definitivt igen mig i den där självisolering som förvisso är mest förknippad med någon slags ”orkar inte” samtidigt som man som singel går miste även om de sociala sammanhang som par ofta har på ett naturligare sätt. Par bjuder in par men sällan singelkompisen eller tror ni att jag har fel i den analysen?

Ska även tillägga att trots några få undantag har jag sedan jag var ung alltid haft mer killkompisar än tjejkompisar då jag nog tycker att det är mycket onödig drama bland kvinnor. Problematiken i den konstellationen är om jag bara vill ha en killkompis medan han vill ha något mer … Inte alltid enkelt :)

Mitt personliga åsikt angåenden egna upplevelsen att vännerna blir färre med åren stämmer överens med vad vissa studier verkar tyda på eller är din uppfattning av en helt annan åsikt? Kan tänka mig att vissa sporter som paddel eller annat där man måste vara 4 personer öppnar upp den sociala biten med både gamla som nya vänner men alla spelar liksom inte paddel :)

Igår pratade vi i skolan om normer, ni vet de där oskrivna regler som inte är olagliga att inte följa men som möts av märkliga blickar och kommentarer om de inte följs då massan gör det.

En i gruppen berättade om hennes val att inte skaffa barn, ett val som ifrågasätts av många i hennes omgivning. Själv har jag alltid velat att jag enbart ville ha ett barn vilket också har under åren varit föremål för åsikter. Oavsett hur vi gör så blir massans val en slags norm som hela samhället ska förhålla sig till.

Dock är det intressant att se att just valet av att skaffa barn börjar förändra sig. En av de nya normerna är nämligen att inte skaffa barn, många yngre par köper nämligen hus för att man har valt att skaffa hund istället. En dyr hund :)

En studie man har gjort på sociologi avdelningen på Wisconsin University har försökt titta på korrelationen mellan relationen mellan föräldrar och lycka (med ? på definitionen på lycka :) med resultatet att unga par med barn är mer missnöjda än unga par utan.

Ytterligare en forskning från Open University i England där 5000 personer har intervjuats verkar tyda på att paren utan barn ger sitt egna liv en högre lyckopoäng jämfört med de med barn. Framförallt kvinnor utan barn verkade vara lyckligare än mödrarna, troligtvis pga. av det där ansvaret som följer av att vara mödrar samtidigt som man jobbar, tar hand om hushållet och kraven kring sin egna persona.

Tidigare forskning från American Sociological Association ”föreslår” att föräldrar kan lida av högre nivåer av depression i jämförelse med par utan barn. Förutom allt detta har man i studien observerat att kvalitén på relationen mellan paren kan försämras efter att man har fått barn men blir åter bättre när barnen lämnar boendet.

Har full förståelse för att många kvinnor och män som kanske inte kan få barn inte känner igen sig alls i vad dessa studier har kommit fram, att det tom. kan kännas provocerande då barn är vad de önskar sig mest i livet men personligen tycker jag att det är ganska intressant att se att vissa normer börjar förändras i ett samhälle där förändringen är konstant.

Jag själv fick två missfall innan min dotter och att skaffa barn var ingen självklarhet för min del men det är inte heller något val jag ångrar då hon är det bästa jag har och det bästa jag har gjort. Samtidigt innebär det också för min del att jag hade velat ge henne så mycket jag inte kan och i det finns en viss sorg hos mig då jag själv fick aldrig någon hjälp och därför något jag så gärna hade velat ge <3

Man ska alltid komma ihåg att forskning kan vinklas så var alltid kritisk till statistik men oavsett om man tror på just denna eller inte kan jag ändå tro på en viss förändring i vårt samhälle kring just frågan om barn eller inte barn.

Vad tror du själv?

Känns livet lite extra deppig just idag? Då finns kanske svaret i begreppet Blue monday: varför är dock just denna dag den mest trista/ deprimerande dagen på hela året?

Måste erkänna att jag aldrig hade hört detta tidigare men blue monday infaller den tredje måndagen i januari, i år just idag den 15:e (om man nu väljer att tro detta).

Begreppet eller denna definition startade 2005 i Storbritannien av Cliff Arnall, psykolog på Cardiff University som publicerade en artikel om detta i tidningen The Guardian.

De parametrar han tog hänsyn till var distansen från Julen, misslyckanden med nyårslöften, ekonomin, motivationen och väderförhållanden. Denna analys ledde till att han ansåg att det dåliga humöret är som värst just den tredje måndagen i januari och att detta leder till att människor försöker kompensera denna något deprimerande sinnesstämning genom att boka exempelvis en resa. Tro mig, jag hade gärna bokat en resa till solen pronto!!!

Flera har självklart motstridigt denna analys som inte anses vara vetenskaplig men trots detta har blue monday blivit lite av en fenomen inom marketing. För att bli lite gladare föreslår olika bolag att organisera en resa, anmäla sig till något nytt och roligt, spendera tiden med de människor vi älskar mest. Just idag är vi nämligen som mest sårbara för att spendera med pengar vi inte har eller göra något som vi kanske redan imorgon hade ångrat.

Oavsett om man tror på detta eller inte så kan jag iaf. själv känna att denna måndag känns inte som den roligaste men då kan det bara bli bättre tänker jag? :)

HÄR kan du läsa mer om detta.

Har känt mig lite febrig idag så ligger redan i min säng iklädd flanellpyjamas som enligt mig är tillsammans med jeans det bästa plagget som finns :)

En aspirin jag köpte i London, lite thé och nu som sagt redan under täcket … När jag kom hem gick jag förbi vår brevlåda och blev sådär barnslig nyfiken då jag såg att ett handskrivet brev fanns till mig. Besvikelsen dock lät sig inte dröjas då avsändaren var någon från Jehovas vittne …

Jag som under några sekunder trodde att det kanske var ett slags kärleksbrev från någon hemlig beundrare men icke … Kan nog sakna det där kanske gammalmodiga sättet med handskrivna ord. Inget ovanligt när jag var ung men idag mer en raritet att någon tar sig den tiden att formulera några ord på papper.

DM, mail och alla digitala meddelanden kan slängas i väggen jämfört med den engagemanget som ett brev ändå tyder på. Mitt lilla tips är därför att som man (eller kvinna) inte glömma att ibland finns vissa saker från ”förr” var nog bättre <3

Tror inte att jag är unik på något sätt av att ha frusit lite extra idag men min hand darrade när jag var ute (hade inga vantar på mig) så antingen tål jag kylan dåligt (är ju trots allt italienska) eller så är jag på väg att bli sjuk, vilket jag självklart hoppas inte är fallet.

På jobbet idag hade jag jackan på mig på axlarna för gick och muttrade men mina kollegor är numera van att se mig med jackan på kaffe pausen … Temperaturen i min lägenhet är nämligen så mycket behagligare tack och lov …

De kurser jag håller i är oftast på 10 veckor så nu går vi mot avslutning för dessa och nya grupper börjar vecka 4. Prov, betyg och allt det som hör till när en kurs avslutas dessa två kommande veckor innan det är dags för nystarten.

Fick upp kortet nedan som Facebook minne … 11 år sedan idag och blir lite ledsen över den bortkastade tiden jag har investerat på olika sätt i olika saker … Den tiden får jag inte tillbaka och vissa lärdomar hade jag hellre önskat vara utan.

Men apropå bilden … Den är tagen för DENNA artikel om du vill kika in och se lite från hur jag bodde för 11 år sedan.

Många påstår att man sällan ångrar saker man har gjort men jag är väl nog det där undantaget som bekräftar regeln, är nämligen tveksam till det påstående … Felaktiga beslut som har bara lett till tråkigheter och hade velat backa bandet dessa 11 år för att göra helt andra val nu när jag står med facit i handen. Som ni kanske anar av mina ord ogillar jag de där klyschorna som man säger när saker inte blev som man önskade :)

Minns ni filmen ”Sliding doors” (trailer HÄR) där man får se hur ett enda val (att gå hem och hämta något hon glömde eller att inte göra) gör att vi får följa huvudrollsinnehavaren (Gwyneth Paltrow) i två olika scenario i livet. Intressant vinkling på något jag själv har funderat och funderar fortfarande … Tänk om jag inte hade eller tänk om jag hade … Ibland är det inte så enkelt att släppa de där tankarna då man vet att de har påverkat och påverkar en så mycket …

Känner du igen dig i liknande funderingar? Tror inte att jag är ensam om dessa även om den typen av tankar inte leder till något konstruktivt direkt.

Klockan är knappast 18.30 och jag har redan tagit på mig min flanellpyjamas … försöker tina från kylan ute och då jag låg vaken ett par timmar inatt känner jag mig även lite trött denna första dagen på veckan även om jag självklart inte ska lägga mig ännu …

Log när jag såg detta inlägg på instagram för trots att jag aldrig hade hört begreppet ”misophonia” tidigare var igenkänningen hög när jag läste vad begreppet står för.

Jag skulle inte dra det till den spets att jag blir arg men kan helt klart bli irriterad när någon smaskar (när personen äter) eller andas på ett onaturligt och högt sätt. Haha!

HÄR kan du läsa mer om det och jag har väl en light variant av det :)

En man jag tidigare träffade smaskade när han åt framförallt godis och chips på ett sätt som definitivt irriterade mig och trots att jag försökte att inte fokusera på det var den en omöjlig uppgift så ja, jag lider nog av misophonia och om du som är den mannen läser detta så har du nu förklaringen till min irritation :)

Att äta med öppen mun, slicka sig på fingrar när man äter … usch!

Enkel vett och etikett om man frågar mig … det ska inte låta något och maten ska inte synas när den väl är i munnen och servetter finns för att torka av sig på fingrarna. Hur svårt kan det liksom vara? :)

Ni kanske förstår varför jag lever singellivet :)

Alla har vi våra historier men vissa livsöden är kanske lite mer innehållsrika än andra då dessa människor kanske och troligt har fått uppleva saker som inte gemene man har.

Att få sitta och lyssna på dessa personer, att ta del av deras liv genom deras egna ord är verkligen något jag jag själv hade varit intresserad att göra. Jag tror att jag även hade kunnat vara den som berättar då jag har nog en liten speciell historia i mitt bagage så i detta fall skulle jag kunna vara den som berättar och den som lyssnar.

Vad tycker du om denna idé som Danmark har möjliggjort? Jag tycker att idén är fantastisk då den troligtvis bidrar till en empati, ni vet den där viktiga känslan som gör att vi inte så snabbt och enkelt dömer andra. Den hemlöse liksom den kriminelle som de som kanske kämpar på olika sätt med sina liv har en historia i sin ryggsäck och att ta del av den måste för vissa vara befriande att berätta men även viktiga att lyssna på.