R.I.P. Knut Castellari <3

Min och Nicoles älskade Knut har nu fått somna in.

De senaste 1-2 månaderna har min lilla älskling knappast orkat gå runt huset. Stadsparken har vi besökt bara när jag har burit honom dit. Hjärtat orkade inte längre så Nicole och jag tog det gemensamma beslutet tillsammans med vår veterinär att vi skulle få låta honom somna in hemma, omringad av sin familj med veterinären som gav honom först lugnande, vanlig insomningsmedel och slutligtvis det som gör att de lämnar oss för alltid.

Han somnade med sitt lilla huvudet på min hand och snarkade som vanligt fram tills den där slutliga spruta som han fick när han redan sov och som gjorde att han numera är den lysande stjärnan i himlen som han redan var på jorden.

Vi har i två dagar väntat in denna kväll och tårarna har varit många under dessa timmar. Saknaden är så otrolig stor för vem ska nu älska åtminstone mig så ovillkorslös som han har gjort i nästan 12 år?

Man brukar säga att vi människor kan minnas händelser från vårt liv först när vi är runt 3-4 år vilket även innebär att Nicole har haft Knut omkring sig hela sitt liv.

Minns som igår när jag kom hem med honom och Nicole som då var 3 år satt och väntade i vårt vardagsrum med sin farmor som passade henne medan jag åkte till Luleå för att hämta honom. Vi ville först ha en tik i den mer klassiska och vanliga brun/röda nyansen men när uppfödaren skickade bild på honom, var vi helt sålda. Flyget bokades och Knut hämtades.

Nicole och Knut har växt ihop tillsammans …

Tänk vad mycket han har fått uppleva och tänk vad mycket kärlek han har fått från alla möjliga håll. Från människor på stan som dagligen stannat oss för att uttrycka att han är den sötaste hunden de har sett till kunder i butiken som var mer intresserade av honom än att titta på kläderna, från personalen på Kafé Orion som varje morgon skämde bort honom med ett par köttbullar när han ivrig ”drog” dit mig på vår morgonrunda till alla fantastiska människor som har passat honom när jag har varit bortrest. Han har varit en älskad hund som spridit glädje genom sina små runda söta ögon och sitt charmerande sätt.

Någon föreslog att jag skulle skriva en bok och låtsas att det var Knut som skrev den för tänk på allt han har sett och hört under sina 12 år med mig =) Tänk alla dejter under årens lopp som han har fått följa med på och alla de som jag inte var intresserade av och skyllde då på honom som en ursäkt för att vara ”tvungen” att gå hem. Han har upplevt mycket min Knut och kanske en dag hans memoarer kommer att publiceras …

Världens snällaste ögon …

Vi är skapta för att fly från döden men att dö är en del av livet så försöker nu istället omsluta den tanken, tacka för de fantastiska 12 åren han har givit oss som familj och hoppas att han får träffa alla kära på andra sidan som väntar på oss när det är vår tur.

Nicole spelade igår in hans snarkningar så att vi ikväll kan ligga i sängen, kramas och lyssna på ”honom” medan vi tänker på vår lille hårboll med kärlek och tacksamhet men som nu har för tillfället har lämnat oss <3

R.I.P. Knut <3

Skall imorgon lägga ut några bilder från kvällen men nu är mina ögon alldeles för svullna för att ens se vad jag skriver …

Tack snälla för alla meddelanden på Instagram, fb, mm.

 

Att komma på hur jag ska tjäna miljarder …

Igår kväll blev jag dålig med tryck över brösten och ja de där symptomen man blir lite små rädd av men som jag har lärt mig har med annat att göra där stress av olika slag är största faktor. Vaknade dessvärre med samma känsla så hoppas att lite kaffe med Babis och Company samt en förhoppningsvis bra dag i butiken kan få mig att andas ordentligt igen. Förutom allt så har jag den där stora hemtentamen som jag har skrivit 1/2 sida på och vet inte riktigt hur jag ska hinna … men men …

Som någon sa ”allt ordnar sig till slut och ordnar det sig inte så var det inte slutet” Vilket fantastiskt citat!

Igår kväll kunde jag dock inte annat än skratta när min dotter som igår var hos sin pappa med familj skickade mig några sms där hon skrev att hon önskade sig en stjärna.

Bild 1

Kom på när jag läste hennes sms att jag för nog ca 20 år sedan köpte en stjärna till mig själv och året därpå även tre träd i Amazonerna. Vet dock inte var det där beviset om att jag äger en stjärna är och inte heller om jag har rättigheten att bygga en koja på mina träd om jag nu skulle vilja dra mig tillbaka från allt.

Medan jag svarade på hennes sms så tänkte jag att det kanske finns flera än mamma Castellari som redan har köpt en stjärna och dotter Castellari som vill ha en som skulle vilja köpa sig en?

Det måste vara den alldeles ultimata affärsidén och den kommer jag på i 46 års åldern efter 550 universitetspoäng och tråkiga erfarenheter i butiksbranschen … Inget lager (stjärnorna finns ju där) inga mellanhänder och med enda utgift lite marknadsföring och möjligheten att skriva ett snyggt intyg om sitt stjärnägande. Hur bra är inte detta? =)

Bild 3

Var nu ”tvungen” att reka lite och kolla priset som andra tar. Det bästa att vi kan sälja samma stjärna för vem kan veta att ngn annan har den också? =)

DENNA sida kan man tom. välja om man vill ha en Scarlet stjärna för 599:- eller en Supernova för 1999:- … Ska självklart lägga mig 100:- billigare eller kanske ge till de som köper en stjärna ett träd i Amazonerna på köpet =)

Men hur många kan jag sälja egentligen, hur många stjärnor finns det i rymden? Googlade så klart för en affärsidé kräver lite research …

Allvarligt om ett mellanpris på en stjärna är ca 900:- förstår du hur rik man kan bli på detta??? =)

Min, dotterns, syskonbarnens och kommande barnbarnens framtid är tryggad … Njuter redan =)

Vad vore livet utan lite humor? <3

De där frågorna där svaren blir aldrig rätt …

Först och främst ber jag om ursäkt om jag har raderat någons kommentar men har haft en massa spam mail så har raderat typ 1000 om dagen. Nu har jag dock fått tummen ut och köpt det där verktyget online som stoppar de så vanliga kommentarer inte försvinner bland mängden av allt det som inte hör hit =)

Ler åt rubriken i detta inlägg för den är, enligt mig själv, väldigt sann. En vän berättade häromdagen att dottern gått upp i vikt och fick av henne frågan man verkligen inte vill få. Hon frågade honom om han tyckte det syntes vilket gjorde att han hade två möjligheter där utgångspunkten var dock givna. Säga att ”nej, det syns inte” och få som svar ”varför ljuger du?” eller berätta på ett smidigt sätt att några kilon syntes vilket blev hans svar. Dottern blev sur och stängde in sig i sitt rum.

Lite pga. av att jag inte har kunnat springa eller tagit några pw (väntar fortfarande på den där operationen) så har jag själv gått upp 3-4 kilon, 5 om jag vill gå ner till det jag tycker är ok för min kropp och skulle definitivt inte ställa den typen av fråga. Är ju trots allt 46 år och vet att den typen av frågor leder bara till irritation oavsett svaret.

Som exempel på sådana frågor minns jag när jag redan för 20 år sedan pratade om min resa till Montana med den kille jag var tillsammans med då. På den tiden ville jag åka dit i 2-3 månader och när jag delade med mig av mina tankar till honom insåg jag hur svårt det kan ibland vara att vara man.

Vid ett tillfälle kommenterade han min resa med ”tycker inte att du ska åka för kommer att sakna dig …. (och lite sånt man säger när man är något kär)” och fick som svar av mig ”självklart ska jag åka för det är en drömresa och älskar du mig vill du mitt bästa”. Vid ett annat tillfälle kommenterade han med orden ”tycker verkligen att du ska iväg på din drömresa” men inte det heller var det rätta då jag blev sur över att han inte var lite emot att inte se mig på några månader.

Bara att konstatera att vissa svar eller kommenterar blir aldrig bra oavsett hur ärlig eller omtänksam man vill vara =) Själv fick jag höra att ”nu tycker jag att vi ska ut på en promenad” vilket jag direkt tolkade som att personen i fråga såg de där kilon för mycket och ja, de ska ner innan 6/7 då vi åker till Marbella =)

Glöm inte LAGERUTFÖRSÄLJNINGEN hos La Vendetta Clothing imorgon fredag 11-17, lördag 10-14, 60-80% rabatt!!!