Att gå på dejt och inse att det är en annan person som står framför dig …

Sitter nu på jobbet med mina torra läppar (skorpa på de efter tatueringen) och huden som fjällar bort. Känner mig så fräsch så =)

IMG_3434

Även om jag vill självklart ha kunder i butiken så blir jag inte ledsen om inte allt för många ser mig dessa dagar =)

Igår kväll när jag satt och läste nyheterna så stannade jag upp vid namnet av ett företag som jag kände igen och minns som igår en liten rolig dejting händelse som är något typiskt mig och som skedde typ för 5-6 år sedan (har lite dåligt minne =)

Troligtvis  genom en sådan där dejting sida som en man tog kontakt med mig och jag föll  lite för hans sätt att skriva då jag oftast går efter det verbala språket.  Självklart bad jag om ett kort vilket han skickade men då på sig själv med 3 andra män då en artikel hade skrivits om deras företag och det var just den med bilden som han skickade till mig.

Det kändes ok då jag var lite uttråkad så middagen såg jag som ett trevligt sätt att komma ur den bubblan om att det händer aldrig något i mitt liv så tackade ja och vi skulle mötas framför hans hotel för att gemensam ta taxi till den restaurang han hade bokat (Thörnström Kök  i Gbg).

När jag dock mötte upp honom så insåg jag väldigt snabbt att den mannen som stod framför mig var INTE den av de 4 som jag trodde att jag skulle på middag med.

Att bara där helt plötsligt skylla på något kändes lite väl påtagligt och oförskämt så fick helt enkelt skylla på mig själv och följde med på middagen som får väl ändå säga var trevlig då han var väldigt intellektuell och kunnig (gillar att imponeras av andra) men när frågan senare kom i taxin om jag ville följa med till hans hotel, just där gick min gräns för min artighet =)

Då skyllde jag helt plötsligt på en ovetande stackars Knut och hänvisade till 6 timmars regeln som säger att man får ej lämna själv en hund längre än så.

DSC_00151-670x1005

Knut hade självklart en vän som gick ut med honom men den informationen höll jag för mig själv och tog tåget hem med ett leende på läpparna för min virrighet.

Av artikeln att döma så har det gått bra för honom trots att han kanske just den kvällen hade hoppats på en annan utgång…

Min lärdom blev: be alltid om ett kort utan att andra är med på det =)

Har du också en lite sådär virrig, rolig dejting historia att dela med dig?

Ett gästinlägg om Nyårsafton & nyårslöften

Ser du just nu på din klocka?

Står du just nu och stryker din skjorta, rättar till håret, eller kanske lägger fram klänningen samt gör dig i ordning för att gå någonstans ikväll? Skyndar du fram medan folk passerar eller står omkring på bussen, på spårvagnen eller i tunnelbanan till ljudet alla raketer eller smällare som hörs nära eller långt borta när du går i dina finskor eller i klackar på väg.

En slags förväntan i luften men kanske mest mellan skratten och samtalen någon sekund som går till att tänka, vad hände mig 2015 och kanske än mer, vad väntar 2016?

Arriva-il-nuovo-anno-2016

Vissa har redan svaren, någon ber ikväll om någon annans hand och ett giftermål till sommaren, vänner planerar resor, självförtroende stärks med lite hjälp av ett glas, en man klappar ömt sin kvinnas mage och nästa år kommer två bli tre, någon sitter vid sin förälders bädd på sjukhuset och håller hårt dennes hand för även om det är ett nytt år kommer mamma eller pappa bara flyktigt få uppleva det medan det i en annan del av sjukhuset föds en liten människa till den stora världen.

Men för de flesta väntar innan dess en god middag, något gott att dricka, följa nyårstalet eller någon som håller tal i ens närhet och sedan fyrverkerierna. Några timmar i natten för att det sedan blir morgon, men någonting är annorlunda, för det är ett nytt år.

Som liten var nyår mest av allt den enda dagen om året då man fick vara uppe utan att någon vuxen pekade på en och med förmanade röst sa att nu är det alt läggdags. Visst, var det ett par år man inte lyckades förhandla till sig att få stanna uppe hela kvällen och fick lov att nöja sig med att bli väckt vid tolvslaget men med tiden var det nästan en prestation att hålla sig vaken hela tiden.

Detta framförallt med tanke på hur tråkigt en vuxenmiddag var samt hur lustiga alla blev efter några glas. Och någonstans handlade nyåret egentligen bara om att få vara uppe vid tolvslaget samt se någon stackare stå och frysa samt av misstag bränna av ögonbrynen i samband med att det var dags att avlossa några raketer (eller så var det bara min pappa som var så klumpig som råkade ut för sådant).

Men som vuxen vilket jag också skrev inledningsvis går tankarna annorlunda. För det handlar trots allt om ett nytt år. Och i de nya ligger löften, hopp, möjligheter, gör om gör rätt samt även det okända som där och då när klockan passerar tolv blir något man kan ta på…Och kanske det hela går att sammanfatta med att det vid nyår är då man avger ett nyårslöfte för nästa år.

Ett löfte till en själv, för någon annan eller för oss, ”Mitt löfte är att…” Kanske det är något man tänkt länge på eller så kommer tanken tillbaka när man sakta vandrar hem från stan morgonen efter medan man navigerar mellan fruset vatten och rester utav fyrverkerier och smällar…

För många gånger är det så att vi själva har i likhet med promenaden hem navigerat mellan fyrverkerier och smällar under året som varit. Känslan att finna någon fantastisk som kanske även tycker en själv är desamma. Eller när samtalet kommer och någon på andra sidan telefonen gratulerar till ett arbete man sökt eller en välkommen klapp på axeln att det man gör om dagarna uppskattas av någon annan, Intagningsbesked till en utbildning, papper från läkare att cancern äntligen är besegrad, fyrverkerier i alla dess färger.. . Eller smällare, relationer som tar slut, ett arbete som tar mer än det ger, drömmar som inte verkar kunna förverkligas eller sjukdomar som kommer i värsta tänkbara ögonblick. Smällar(e) som får oss att skaka av skräck… Och vi försöker navigera mellan alltsammans.

Gator och platser som påminner oss om det som är eller har varit BOOM, saker man önskat vore annorlunda eller kanske kan bli annorlunda BAAM. Gator, byggnader, smaker, känslor som kommer fram när vi passerar på gott eller ont…Visst det är ett nytt år men allting kommer inte eller för den delen kan förändras bara för klockan slår tolv… Nej vissa saker förblir densamma. Och det handlar egentligen inte om det utan vart vi väljer att ta vägen härnäst.

Ett löfte är vad vi gör det till varken mer eller mindre. Vi kan välja att avsluta något eller att påbörja något, stanna kvar eller gå vidare, bara se framåt eller förmå oss själv att se bakåt. Ibland behövs båda delar och ibland så leder det ena till det andra. Men löftet är många gånger ett första trevande steg och någonstans måste man alltid börja…

Vad blir mitt nyårslöfte? Är det inte så att om jag berättar så uppfylls det inte? Det är egentligen ingen hemlighet vad jag önskar men kanske är jag ändå lite vidskeplig och stannar här för denna gången… Jag kommer ibland de här timmarna komma tillbaka till vad jag lovat mig själv. Kanske bara i någon sekund medan jag knyter slipsen, tar spårvagnen in mot stan, under några sekunders tystnad mellan kvällens samtalsämnen eller när nyårsfyrverkerierna hörs runt omkring där jag står och fryser utomhus kring tolvslaget.

Vad väntar mig 2016?

Jag vet inte alls men det är också därför när klockan slår tolv som jag antagligen kommer rycka till och det har ingenting med kylan att göra. Nej, för ett nytt kapitel skrivs, 2016…

Gott nytt år…

/Tomas

Me, myself and Internet … Ett gästinlägg …

Jag vet egentligen inte när jag tog min första selfie men det hade helt säkert ingenting med kärlek att göra.

DSC_0672

Nej mina första bilder av mig själv togs med en kamera vars storlek tävlade med min barndomskropp och bilderna förevigade viktiga ögonblick såsom när jag hade på mig full mundering utklädd som en cowboy eller glatt visat upp en glugg mellan tänderna som var värd fem kronor vilket med blodvite kunde växa till tio kronor.

År har sedan dess passerat och idag har var och varannan bilder tagna av sig själv oavsett om det handlar om facebook, instagram eller dejtingsidor. Och något som underlättat det hela är ju möjligheten till att göra om och göra rätt. Ibland när jag ser någons nya profilbild så undrar jag hur många tagningar/kort som krävts.

Det kanske mer handlar om en stilla tröst när jag själv tryckt av 40-50 gånger och fått sortera bort bilder där jag skymt ansiktet, tittat ner eller vinklat telefonen helt fel. Samtidigt är det numera bra mycket enklare än när man gick för att framkalla bilderna hos närmaste Expert, Onoff eller fotobutik.

Jag kommer ihåg hur jag tog mina första riktiga selfies i samband med att internet och möjligheten till att träffa det motsatta könet. Då var bara problemet att man antingen fick be någon vän att ta bilder på en i syfte samt en vit lögn om att man skulle söka arbete eller att försöka ta korten själv och på 24 eller 36 bilder försöka rikta kameran rätt. När sedan de framkallade korten hämtades ut var i vart fall jag nöjd om mer än ett kort kunde användas. Det var en väldigt naiv värld som internet bestod av då samtidigt som den var långt ifrån så beräknande och retuscherade som den är idag. Vem photoshoppade sina bilder från första början? Och var det någon som från allra första början då tänkte att man kunde göra om sina bilder eller kanske till och med skicka bild på någon helt annan person.

Jag försöker i detta nu att känna om de små hornen som växte ut där under 90-talet helt försvunnit men vad jag minns (om än selektivt) så handlade det mest om att ta en bild i så smickrande vinkel och om små justeringar i form av ett mörkt rum eller någon viss vinkel där näsan såg mindre lång ut eller man i vart fall till poseringen påminde om någon snygg kändis så var det enligt regelboken.

Kanske är det dock så att begreppet selfie idag speglar samhället vi lever i och då inte bara sett till tekniken. Det hinns inte med att be någon annan kort eller för ta alla de kort man bara måste ta på ens nya jeans, bebisar, fulla vänner, Eiffeltornet, den nyss serverade maträtten eller när man behöver hjälp av en vän att välja färg till sofftyget. Och för att vara cynisk vem sjutton lånar idag ut sin dyrbara telefon eller kamera till någon okänd och ber den personen backa några meter och ta kort på en själv?

Samtidigt är det ju också så att en selfie kan innefatta även andra personer som trycks ihop med en själv framför ens utsträckta arm. Som en modern version av de där små båsen där man tryckte ihop sig och då fick fem passbilder… Det må sakna charmen eller intimiteten men är bra mycket enklare bara vinkla telefonen än leta efter någon (snäll) förbipasserande alternativt leta efter ett fotobås vars tillgänglighet i det närmaste idag får anses vara i paritet med telefonkioskerna i Sverige.

Jag kan samtidigt tycka att det är synd att selfies som i de allra flesta fall tas från ens egna kamera har kommit för att stanna. När det gäller att stanna så stannar ju oftast korten i telefonen eller läggs ut på internet men hamnar alltför sällan i ett fotoalbum eller i ens plånbok där de mest uppskattade korten också är de som är nötta på grund av att personen som haft korten tagit upp dem för att minnas eller sakna personen på det gamla fotot (eller så är bara jag gammal).

För någonstans är väl meningen med att ta kort av sig själv eller med någon annan att minnas något, någon eller oss tillsammans. Och vad kunde då varit mer värt än ett nött kort i någons plånbok för närmare ens hjärta än så vet jag i vart fall ingen selfie kan komma…

/Tomas